Då sade Erland en kväll, när de sutto med kinderna tryckta mot varandra, så att hans ljusbruna lockar blandade sig med hennes mörkare:
— Sjung, Singoalla! Sjung en av ditt folks sånger!
Men Singoalla svarade knappt hörbart:
— Jag kan ej sjunga mer.
— Och dock hörde jag dig sjunga den första gången vi sågo varandra, då Grip ville bita dig 41 och jag var elak mot dig. Varför vill du icke sjunga nu? Är du sorgsen?
— Ja.
— Varför är du sorgsen? Har jag förtörnat dig?
— Du! Nej, Erland! Jag vet icke, varför jag är sorgsen... Dock, måhända är det därför, att vi en gång skola skiljas...
— Skiljas! utbrast Erland bleknande. Vill du icke alltid stanna här?
— Jag ville alltid vara hos dig, men jag måste följa min fader. Ja, när jag tänker därpå... ser du, jag har icke tänkt därpå förut... men nu tror jag, att jag skall dö, när jag skiljes från dig. Jag vandrar långt, långt bort, allt längre bort från dig, Erland. Då du kommer hit om kvällarne, är Singoalla icke här; men hon längtar hit och skall dö av sin längtan. Kanske skall du gråta, Erland, och ropa mitt namn, och jag kan ändå icke komma...