— Det skall du icke. Varför talar du i denna hårda ton om Assim? Vad ont har han gjort dig? Om du hotar på det sättet, vill jag aldrig komma hit.
— Jag tål honom icke. Dock, jag hoppas, att han ej skall komma hit, medan vi mötas. Stället är avlägset och skogen stor. Varför skulle han just gå hit? Jag lovar dig, Singoalla, att icke kämpa med Assim eller ens säga honom ett ont ord, om han icke retar mig. Är du nöjd nu, och vill du lova mig komma i morgon, då solen sjunkit ned bakom klipporna vid sjön?
— Ack, det lovar jag, ty du vet icke, vad jag älskar att se ditt ansikte. I afton kan du ju komma och se vårt folks läger. Min fader väntar, att riddarens son skall besöka honom, om ej av godhet, så dock av nyfikenhet.
— Jag skall komma, men bäst är att träffa dig ensam, Singoalla.
Nu räckte Singoalla sina händer till Erland och sade honom farväl till i morgon. De höllo länge varandras händer och sågo i varandras ögon; de funno behag däri. Men äntligen ropade de: I morgon! — ja, i morgon! nickade glatt och ilade åt skilda håll. Men innan Erland hunnit uppför kullen och Singoalla försvunnit i skogen, vände sig båda och vinkade än en gång farväl och återseende.
