I fjärde upplagan är första kapitlet så gott som helt och hållet omskrivet; epitetet »vilde», som förut i de första kapitlen ständigt användes framför Erland, är försvunnet. I kapitlet »Avtåget» äro nya: Assims samtal med modern och hans besvärjande av gudarne; likaså i kapitlet »Sorgbarn»: riddarens tal till patern.

Nämnas må slutligen, att enstaka historiskt förklarande notiser, som förekommo i första upplagan, sedan avlägsnats, liksom ock en liten polemik mot de lärde, som »negera» magnetismen.

Om »Singoalla» skrev Rydberg själv i ett brev 1892: »Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne.» Denna 187 äktromantiska prosadikt med sin mystiska timbre torde ock vara det första fullödiga alstret av Rydbergs skaldesnille.


Singoalla finnes översatt till danskan av anonym översättare: Helsingör 1866. År 1895 utgavs den i ny dansk översättning av Otto Borchsenius med Larssons teckningar.

På tyska finnes den översatt i Reclams Universal-Bibliothek såsom N:o 2016 av M. L. Sunder (Leipzig 1885), på holländska utkom den i tolkning av Philippine Wijsman, Amsterdam 1899, och en finsk översättning utgavs av Juhani Aho 1895.

Karl Warburg.

[5]

Till femte upplagan, 1896.