Brodern Johannes, den andre eremiten, hade nyss återvänt från fisket i insjön och tillredde nu aftonmåltiden.
Johannes, som annars sällan bröt den av Erland älskade tystnaden, var i kväll ovanligt 173 språksam. Han hade på sin väg från sjön sett något märkvärdigt i skogen och kunde icke avhålla sig från att omtala det.
Han hade sett män av främmande utseende, förnäma och stolta till sitt skick, präktiga till vapenbonad, rastande med sina hästar i skogen. De voro utan tvivel långväga resande, och de hade på latinska målet frågat honom om bästa ryttarevägen norrut mot Vättern. Vilka de vore och vad deras ärende, kände han icke.
Erland lyssnade med välvilja, icke just därför att en sådan händelse verkligen var ovanlig och kanske värd att gissa över, utan därför att Johannes synbarligen var road av att tala därom och tycktes utkräva något anspråk på nyfikenhet från sin väns sida.
Vilka dessa män voro och vad deras ärende, visste, som nämnt, Johannes icke, och sagan själv kan endast antyda, ty mörker vilar över mycket i det förflutna. De hemliga skrifter, som under sju insegel, i ett brödraförbunds gömmor, bevara dettas anor från ett äldre, sprängt förbund, skulle, om de uppsloges för oinvigda blickar, uppenbara åtskilligt om ett tåg, som »riddare av det grusade templet» och »forskare av de brinnande bålen» gjorde till norden, för att även där, om möjligt, finna elementer av den urtidens religion, varav de samlat spridda drag från Indiens pagoder, Egyptens gravtempel, Delfis och Eleusis’ underjordiska valv, det salomoniska templets grus och druidernas grottor, för att förena dem alla till en gloria kring korset. De skulle kunna förtälja, 174 dessa hävder, att med tåget följde en indisk prästinnas unge son, invigd till »riddare av det grusade templet», förtrogen med öster- och västerlandens visdom och ägare av stora skatter. Mer kan sagan icke antyda.
Medan brodern Erland ännu vilade vid ingången till sin grotta och drömde sig in i den bleknande aftonrodnaden, sågs på andra sidan bäcken en av främlingarne, en kraftig yngling med brun hy men blonda lockar, närma sig. Han stannade, såg sig omkring likasom med igenkännande blickar, ehuru han säkerligen aldrig förr varit på denna fläck, gick därefter över vattnet och fram till eremiten och satte sig på mossbädden bredvid honom.
Med undran åsåg Johannes, där han stod på något avstånd, detta uppträde, och hans undran växte, när Erland och ynglingen samtalade med varandra och Erlands anlete under samtalets lopp präglades av kraftig uppmärksamhet. Johannes’ undran nådde sin höjd, när han slutligen såg, huru ynglingen, först efter en lång omfamning, med tårar skildes från Erland och gick tillbaka in i skogen.
Att fråga om betydelsen av denna syn, det ville Johannes icke, ty det vore ju alltför tydligt ett bevis på en för eremitlivet icke rätt passande nyfikenhet. Men han väntade, att Erland själv en dag skulle säga något därom.
Erland sade dock intet. Följande morgon, när Johannes gick att fiska i insjön, följde honom brodern Erland.