Maurice log. »Ett spinnargöra vill Ni ge mig, och hvad Ni vill, att jag skall spinna, är egentligen rummets halfdager här, och rocken får knappast höras. Nåväl, jag samlar mina lätta blånor.

»Därute är det klart solsken, det finns alltså icke till för oss, icke heller min blidt muntra morgon med förväntan på denna stund. Men Ni själf är det lättaste och vackraste, jag kan finna, och det ämnet bör icke vara för nytt för Er, och den beundran, min tanke kan forma, bör icke kunna stöta Er genom konturernas ovanlighet, ty tusen ha beundrat Er och sagt det på alla de tusen möjliga sätten, men alltför trött blir Ni aldrig af sådant.

»Jag sitter alltså och ser på en kind och haka, mjuka i linjen som det yttersta bladet af en daggsluten ros — icke rosor? Icke det ordet? Ack, men det faller en på läppen lika visst, som ordet röd om er mun. Må gå, men då öfverger jag ert mjuka hufvud åt sidenets guldreflexer och oförtjänt tystnad och talar om er dräkt i stället.

»Först och främst klär den Er, men, ack mitt fattiga språk, hur skall jag kunna gripa dess färg? Purpur, violett purpur med ett visst metalliskt glitter i, eller kanske icke metalliskt, glans af vatten i stället! Har Ni någon gång tänkt Er en solnedgång, sedd från hafsbottnen, från de mörka, skälfvande snåren där, en flod af död, af storhet och djup genom vågornas täta, gröna köld — Ni kunde skratta åt min liknelse? Sådan purpur är det i alla fall, och liksom skimmer af snäckor eller pärlor, af de bräckligaste sköna saker lysa edra armar och er hals fram ur dunklet, och Ni blir som en varelse från en afskild, otillgänglig, stelnad och döende skön värld ... Men hvarför så tragisk toilett, när det tröttar Er att ens höra talas om den? I edra garderobers mörker prassla och hviska ju otaliga af dessa lustiga rober, gratiösa i själfva sin vårdslösa strutform, hvilka ännu i sidenets utpösning behålla kvar något af det sista skratt och sista dansande steg som fläktade ut dem, mattblåa, skära, guldbruna, dufvobröst, persikoblomma, hvad vet jag? Lika många färger som nyanserna i edra lynnen. Hvarför har Ni icke en af dem? De skulle bära med sig som en svag och lockande parfym rester af munterhet, de gladaste spöken från vaxljuslysta salonger. Om Ni tänker Er dem tala därinne, hvad skulle det kunna vara för språk? Vers, inte sant? Inte alexandriner, inte visdom, därtill fordras det långa hvalfiskben och hakar att knäppa upp och till för cesuren, allt som den stigande känslan fordrar mer eller mindre luft; därtill fordras det mera pedantisk styfhet, än en sidenrobe kan ha samvete till. Quatrainer, lätta, lekande quatrainer, som snafva öfver hvarandras små fötter och halka och falla i klingande munterhet! Hvad skulle de tala om annat, än hur herr d’Aymé senast fick sin förberedda komplimang för tidigt till världen och fick svälja med egen mun sitt dyraste barn likt en storknande Kronos’, eller hvem skulle de vara kära i, om inte Narcissus vid fontänen, Narcissus, hvars hjärta är det enda, man kan tänka sig vara af sten, ty hans pose är sötare än socker, och han tycks suga på sig själf. Så släpp fram en af dem ur mörkret, låt allt det där skratta och hviska och frasa, behåll Ert hår, som Ni har det, à la nature, eller är det »sentiment», förlåt — släpp också ut Er lilla apa, den som är misantrop och ironiker, och låt den bita i sin egen svans. Låt oss tända ljusen på byrån där som i sin bukighet har ett så ovanligt starkt tycke af att vara klädd i krinolin. Det är vårt auditorium och så hålla vi salong! — Men min dyraste väninna, det vet Ni ju, att Ni icke behöfver känna Er road af mina dumma ord, vill Ni af artighet ej afbryta mig, så gör det af människokärlek och antyd med ett ord eller krökningen af ett litet finger hvad Ni befaller, eller jag smälter bort i rummets trista förstämning till ett salongens Echo, en röst bara, en tårdränkt gäspning i en näsduk, de moderna myternas mest tragiska figur.»

Madame skrattade sakta, tog upp en liten näsduk ur stolen bredvid sig och räckte honom den.

»Om Ni känner det så, så tag denna! Jag har intet behof af den, så länge Ni är här. Men jag tillstår, att dessa sidentyger för närvarande icke intressera mig mycket. Emellertid kan jag tala nu, en smula kanske — blif bara icke öfvermodig öfver Er kur — och skall berätta Er, antyda för Er, hur jag blef sjuk senast, hur det är — en hel spindelväf.

»Jag ligger här i tvungen stillhet, eller jag ligger någon annanstans, och tystnaden droppar öfver mig, och när jag sätter fingret mot pendylens visare, så le figurerna mot mig i oförsynt bekymmerslöshet, och tiden fortfar att flöda öfver mig; jag blir dränkt i den som en svamp, och allt omkring mig tränger sig på mig, jag känner och ser med hvar fingerspets.

»Se Er nu kring! Den stackars byrån och sekretären och gravyrerna och tyget och kornischerna, allt sammans! Det pinar ut mig som en ihållande hög ton. Där finns omväxling, menar Ni, lek och tusen nycker, men ser Ni då icke, hvad allt går ut på? Ornamenter, som kyssa sig själfva, äta sig själfva, förinta sig själfva! Mjuka, runda linjer, som snärja hop sig och bli borta, katt som sofver nystformigt eller spinner, apa, som biter sin svans — när det skall vara muntert. Vackert, menar Ni, åh ja visst, — Ni behöfver ingenting säga om min smak, den är känd, — men det pinar ju lifvet ur en! Ni förstår väl, att jag icke menar möblerna, men de ligga ju närmast, och bakom är allt det andra likadant, människor, ord, mitt hela lif!

»All denna subtilitet, denna finhet trycker mig. Jag har hört sägas, att luften är tunnare högst uppe, och att den, som kommer upp på bergen, känner bloden trycka sin hjärna; så ungefär förnimmer jag, tyngd af tomhet. Tänk Er luften däruppe, så blå, så ljust blå och vid, men edra ögon se svarta ringer i den och domna trötta, och edra knän bli veka, där det måste vara härligast att gå. Så är det med oss!

»Vi födas upp under tusen kalla omsorger, vi läras behärska vår kropp, som en konstnär ett ädelt, sprödt instrument, vi spinna våra tankar till bristande finhet, och af alla lifvets grofva ting se vi nästan bara det damm som mattar våra speglar. Vi kvinnor nämligen, Ni komma utifrån och ha dammet med Er.