Hon smålog, säker om att dessa ord skulle göra ett utomordentligt intryck.
Trävaruhandlaren bugade sig artigt men iskallt.
— Tyvärr måste jag afsäga mig nöjet. Jag har redan hunnit bjuda upp.
Och han drog sig tillbaka.
Paren stälde upp sig. Flere herrar syntes ännu vara utan damer, men ingen närmade sig henne. Hvad skulle det betyda?
Anande ondt, såg hon sig omkring. Och värkligen, — nu varseblef hon det. Fruarna mätte henne med ögonen och böjde sig hviskande mot hvarandra. Händelsen nyss i toalettrummet var tydligen föremål för deras samtal.
Men hade den också nått herrarnas öron? Hon kände sin strupe snöras ihop.
Man gaf tecken, och fransäsen började.
Hon stod kvar på sin plats.
Hennes inre var fullt af ångest. Var det möjligt? Skulle hon värkligen blifva ouppbjuden? Någonting sådant hade ännu aldrig händt henne.