— Nog blefve här en villervalla af, skrattade hon. Jag skulle utan tvifvel göra alla edra bästa, utmärktaste män yra i hufvudet. Något annat nöje skulle ju inte stå mig till buds. Och innan kort skulle jag dock få nog äfven af den leken.
— Skulle du inte kunna företaga dig något arbete?
— Sanningen att säga var det väl någonting sådant som föresväfvade mig, då jag beslöt att komma hit till Finland. Men nu vet jag att det vore mig omöjligt. I det afseendet behöfver jag således inte mer bråka min hjärna.
Jag kunde icke säga ett ord. Agnes tyktes också försjunka i tankar. Åtminstone antogo hennes ögon ett egendomligt, frånvarande uttryck, medan hon under tystnad stirrade framför sig.
Hon rykte dock snart upp sig, suckade djupt och skakade på hufvudet.
— Säg någonting! Hvarför predikar du inte moral för mig?
— Emedan jag fruktar att det ej skulle ha någon värkan.
— Nej. Däri har du fullkomligt rätt.
— Jag skulle blott vilja fråga dig någonting, Agnes.
— Låt höra.