Hon ringde på kyparen, bestälde middag och begynte kläda sig för resan.
— Det käns riktigt lätt nu, när alt är i ordning och man vet att man reser härifrån.
— Hvart reser du, Agnes? Det har du inte sagt ännu.
— Till Petersburg, kära barn, eller rättare sagdt öfver Petersburg till
Italien.
— Ensam?
— Ensam? Nej — inte ensam.
Hon satt framför spegeln och krusade sin pannlugg. I spegeln såg jag huru egendomligt hon log vid dessa ord.
— Hvarför skrattar du?
— Inte skrattar jag. — Eller jo, nog skrattade jag i alla fall. Jag skrattade vid tanken på hvilket intryck det skulle göra på dig, om jag berättade dig någonting.
— Hvad skulle du berätta? Rör det Antti?