"Så tycker du, lilla Alma, derför att du sjelf inte plågar ditt hufvud med många tankar."
John slätade småleende Almas hår. Men Alma stötte förolämpad bort hans hand.
"Jag är naturligtvis dum. Jag förstår ingenting. Är det inte så?"
"Nå, nå! Något sådant har jag ju inte sagt."
"Men likväl menat. Åh, om du åtminstone vore uppriktig!"
"Men Alma, hör nu! Hvarför bli ledsen öfver ingenting? Gå inte bort."
John tog fatt henne, men hon ryckte sig lös och gick ut i köket. Han tog några steg efter henne, men vände sedan plötsligt om, då han erinrade sig, att tjenarena voro der.
"Hm," sade han kort.
Han tog en bok från bordet, öppnade den och såg deri.
"Hm!"