Hela tiden föresväfvade Alma någonting otydligt, formlöst. Värdinnans ord ljödo ständigt i hennes öron. Hennes nerver skälfde, kinderna brände och barmen häfde sig våldsamt. Hon undvek att se på Nymark, men följde honom så mycket ifrigare med hela sin själ.
Klockan var öfver fem. Det var tid att bege sig af. Alma steg upp och räckte till afsked handen åt torpfolket.
I dörren stannade hon ännu och såg sig om. Stugan var varm och hemtreflig, menniskorna derinne vänliga. Hon hade trifts der så väl, men likväl hela tiden längtat efter hemfärden, då de åter på tumanhand skulle bege sig ut i ensamheten.
"Adjö, adjö!" ljöd det än en gång från allas läppar.
Sedan slöt hon dörren och gick med Nymark mellan torpbyggnadernas väggar och knutar ned på isen. Nymark spände skridskorna på hennes fötter och bjöd henne handen såsom förr. Ingen skulle kunnat märka något ovanligt, och likväl var hvarje rörelse, ja, hvarje minsta vidrörande, fullt af magnetisk kraft. Alma bäfvade, fruktade och kände sig som i yrsel.
Månen sken klart och himmeln syntes högre än vanligt. Isen glänste leende och lekfullt framför dem, och rundt omkring lockade den snölösa skogen dem till sig med sitt hemlighetsfulla, tysta skuggmörker. Höga furor stodo stumma längs stränderna. På isen blänkande silfversken, på sidorna, framför och på alla håll svarta, tysta skuggor.
De åkte hand i hand utan att säga något. Då och då hviskade Nymark något ord, på hvilket Alma ingenting svarade, om hon blott på något sätt kunde undvika det.
Men när de hunnit till samma udde, der de hade hvilat på ditfärden, drog
Nymark henne med sig ner emot stranden.
"Skola vi dit?" frågade Alma skygt.
"På en liten stund. Här är just halfva vägen."