De voro hungriga och Alma kände sig trött, då de hunno fram till torpet. Nymark talade med torpfolket. De fingo en skild kammare, till hvilken en dörr ledde från farstun. En hvit duk breddes på bordet och husets unga, frodiga dotter hemtade fram mat. Ofantligt stora brödstycken, fisk och kött. Smör så mycket, att det helt säkert varit nog åt tio personer. Slutligen varma potäter och mjölk.
De stora och tjocka brödstyckena roade Alma. Hon sade att hon inte kunde äta dem. Nymark tog sin hvassa knif och skar åt henne tunna skifvor både af brödet och köttet. Den salta braxen var så hårdt saltad, att det sved i munnen. De skrattade deråt båda, åto och pratade.
Sedan de druckit kaffe, gingo de in i stugan. Der fanns en hel skara små barn, med hvilka Alma genast sökte inleda bekantskap. Nymark stannade för att språka med värdinnan, som sysslade vid spiseln. Under det Alma lekte med barnen, råkade hon höra huru värdinnan afbröt samtalet och sade åt Nymark:
"Men hvad den magistern har för en vacker fru! Det är riktigt underbart. Och vi sade här, att det helt visst inte i hela staden finnes någon så vacker."
"Hon är inte min fru," svarade Nymark med låg röst.
Alma hade rodnat ända upp till hårfästet och böjt sig ned för att säga något åt de närmaste barnen. Men hon följde derunder uppmärksamt med samtalet.
"Är hon inte? Då är hon er fästmö. Ja, det hade man också bort kunna gissa."
"Hvaraf då?" frågade Nymark skrattande.
"Man har sina märken."
"Se på! Får jag fråga hurudana märken?"