Så hon ordade detta; då gick svinherden, den ädle,
Åter i friarnes krets, när han alltsamman berättat. 590
Och till Telemachos strax han talade vingade orden,
Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:
Käre, nu går jag min väg, att vakta på svinen och annat,
Din besittning och min; här må alltsamman du vårda.
Först dock rädda dig sjelf, och noga betänk i ditt sinne, 595
Att dig ej något sker; ondt stämpla dig månge Achaier,
Hvilka Zeus må föröda, förrän olycka oss händer!
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Så det vare, min far; men gå först hän, när det qvällas,
Och kom åter imorgon, och för med dig kostliga offer! 600
Men allt detta af mig och utaf odödliga vårdas.
Sagdt; och han satte sig åter uppå välglattade stolen.
Mättande sig, alltefter behag, med mat och med dricka,
Gick han till svinen sin väg, och lemnade gården och salen,
Full af gästande; friarne sig med dans och med sånger 605
Roade; ty ren stundade in ock aftonens tider.
Adertonde Sången.
Lände nu dit en offentelig tiggare, hvilken i staden
Bettlade kring öfverallt, och var känd för sin glupande mage,
Att omättligen äta och dricka; men icke han egde
Kraft eller nerf; till gestalt dock var han väldig att påse.
Arnaios var hans namn; det gifvit den aktade modren 5
Strax vid födslen, men Iros af friarne alla han nämndes,
Derför att han städs ärende gick, när någon befallte.
Kommen, Odysseus körde han bort ur egna palatset,
Och oqvädande drotten, han talade vingade orden:
Gubbe, ur farstun vik, att icke vid foten du släpas! 10
Märker du ej, hur alla åt mig med ögonen blinka,
Manande att dig släpa? men jag dock blyges för sådant.
Bort härifrån, att icke påstund oss vankas en näfkamp!
Honom svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus:
Tvärvigg, hvarken jag ondt tillfogar dig, eller dig säger; 15
Ej missunnar jag någon, om aldrig så mycket han gåfve.
Trösklen också inrymmer oss två, och icke du alls bör
Annans gods missunna; du syns mig en tiggare vara,
Likasom jag; af gudar beror, att rikdomen gifva.
Mana mig ej så häftigt till strid, och reta mig icke, 20
Att, så gubbe jag är, dig ej bröst och läppar jag kanske
Sölar med blod; visst hade jag då långt mera imorgon
Lugn; ty alldeles icke jag tror att du mera skall komma
Åter en annan gång till Odysseus' boningar sedan.
Honom förgrymmad talade till strax tiggaren Iros: 25
Gudar, huru, med tungan på skaft, den skojaren pratar,
Liksom gumman vid ugn; ondt kunde jag honom bereda,
Huggande på med de båda, och alla hans tänder på marken
Kunde ur käften jag slå, som för sädförtärande suggan,
Rusta dig nu, att alle dehär ock måtte förnimma; 30
Huru vi kämpa; men monn du likväl vill slåss med en yngre?
Så nu de två mellertid framför salsdörrarna, höga,
På den fejade trösklen, med hån ansatte hvarandra.
Men allt detta förnam Antinoos' heliga hjeltkraft,
Och med ett muntert löje han så bland friarne talte: 35