Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 45
Käre min moder, väck mig ej sorg, ej heller mig hjertat
Uti mitt bröst upprör, som knapt svår fara har undgått;
Utan begif dig i bad, tag rena kläder på kroppen,
Stig så i loftet upp, åtföljd af de tjenande tärnor,
Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber 50
Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket.
Men jag till torget vill gå, för att der inbjuda en fremling,
Hvilken följde mig åt, då jag hemåt reste från Pylos.
Honom jag sände förut med de gudalika kamrater;
Och Peiraios jag bad, att, förande hem till sin boning, 55
Kärvänskapligen hylla och ära, tilldess att jag komme.
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne.
Och hon begaf sig i bad, tog rena kläder på kroppen,
Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber
Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket. 60
Men Telemachos gick derefter ur salen, och hade
Spjutet i handen, och med snabbfotade hundarne följde.
Och ett gudomligt behag utgöt krig honom Athene.
Och då han vandrade fram, allt folket beundrade honom;
Trotsige friarne rundtderomkring församlades sedan, 65
Talande granna ord, men hysande ondska i sinnet.
Stora hopen af dessa emellertid nu han undvek,
Och der Mentor satt, och Antiphos med Halitherses,
Hvilka sen fordomtid trovänner voro åt fadren,
Derstäds satte han sig, och desse besporde om allting. 70
Kom så jemväl Peiraios till dem, lansprislige mannen,
Förande gästen till torget i sta'n; och länge ej mera
Vände Telemachos sig från gästen, utan emottog.
Honom tillförst då talade till Peiraios, och sade;
Bjud, o Telemachos, tärnorna strax gå hem till min boning, 75
Att jag må sända de skänker, som dig Menelaos förärte.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
O Peiraios, vi vete ju ej, hur sakerna blifva:
Skulle i salarna mig de trotsige friarne lönligt
Mördande, allt mitt fädernegods sig dela emellan, 80
Vill jag att, heldre än någon af dem, du desamma besitter.
Men om åt friarne jag kan död anstifta och ofärd,
Gladelig gif dem åt mig, som gladelig för dem till hemmet.
Sade; och följde nu bort med den mångbepröfvade fremling.
Men när komne de voro till boningsbeqväma palatset, 85
Klädde de mantlarna af, samt lade på säten och stolar;
Stego så in, att bada, uti välglattade karen.
När dem tärnorna badat, och smort med doftande oljan,
Klädde de på dem igen lifrockar och yllene mantlar;
Men de stego ur karet, och ned sig på bänkarna satte. 90
Nu tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar
I den granna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
Vattnet, och dukade upp bredevid det fejade bordet.
Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa,
Samt mång rätter dertill; hon gaf hvad huset förmådde. 95
Modren bredvid dörrposten i saln midtöfver sig satte,
Lutande sig mot stolen, och spann fint garn på sin slända.
Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter.
Men till dryck och till mat när de samtlige mättat sin lystnad,
Började orda bland dem förståndiga Penelopeia: 100
O Telemachos, bäst ju det är, att jag stiger i loftet,
Samt mig lägger i bädden, som är mig vorden så suckig,
Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då Odysseus
Drog till Ilios hän med Atreiderna; ej du mig gitter,
Innan friarne komma, de trotsige, hit till vår boning, 105
Riktigt berätta din fars hemresa, om något du hörde.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Gerna, o moder, åt dig jag sanningen visst vill berätta:
Först, vi till Pylos kommo och Nestor, herde för folken,
Hvilken i höga salarna mig, mottagande hjertligt, 110
Väl undfägnade så, som sin son undfägnar en fader,
Då när han nyss hemkommit ifrån lång resa: så denne
Hjerteligt mottog mig, och så gjorde hans ståtlige söner.
Men om Odysseus ej, tålmodige drotten, han sade,
Anten han dött eller lefver, sig hört af någon bland menskor. 115
Utan till Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos,
Han affärdade mig med hästar och limmade vagnen.
Der jag Helena såg, Argeiskan, för hvilken så mycket,
Enligt gudars behag, Argeier lidit och Troer.
Strax tillsporde mig då Menelaos, väldig i härskri, 120
I hvad ärende kommen jag var till hans stad, Lakedaimon.
Men jag för honom berättade der allt idelig sanning,
Och han med orden mig svarade sedan, och talte, och sade:
Gudar, isanning desse uti stormodige mannens
Sofbädd önskade ligga, ehur feghjertade sjelfve. 125
Liksom då hinden uti det väldige lejonets skogslund,
Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar,
Letar sig, dungarna genom och gräsiga klyftorna alla,
Bete, men lejonet sjelft mellertid inkommit i kulan,
Och påsänder, båd unge och mor en snöpelig ände: 130
Så skall Odysseus dem påsända en snöpelig ände.
Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon,
Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos,
Der han i täfling sig reste att brottas med Philomeleides,
Honom i backen slog, och alle Achaier sig gladde: 135
Måtte nu sådan träda bland friareskaran Odysseus,
Alle då visst snardöde och olycksfriare vore.
Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar
Säga med arga funder och list, ej heller bedraga;
Men hvad mig sjelf förtäljt sannfärdige gubben i hafvet, 140
Ej dig deraf ett endaste ord jag gömmer och döljer.
Drotten han sade sig sett på en ö, af smärtor betungad
Svårt, hos nymfen Kalypso, som honom med våld i gemaken
Håller; men han ej kan hemkomma till fädernejorden;
Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater, 145
Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda.
Så sad' Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos.
När jag saken bestyrt, bortfor jag, och gudarne gåfvo
Gynnande vind, som bragte mig snart till älskade hemmet.
Detta ordade han, och rörde nu hjertat hos henne. 150
Sedan talte bland dem gudskön Theoklymenos äfven: