Honom svarte derpå Menelaos, väldig i härskri:
O Telemachos, länge ej jag qvarhåller dig härstäds,
Efter du längtar att fara; jag ledes sjelf vid en annan
Gästmottagande man; som särdeles visar sig vänkär, 70
Särdeles omak gör; af allt det bästa är lagom.
Likdant ondt är en man, som gäst, då sjelf han ej önskar,
Nödgar att resa, och den, som qvar den hastande håller.
Gästen hos dig välpläga, men önskar han resa, så tillåt.
Vänta likväl, tilldess jag i vagnen bringar dig skänker, 75
Sköna, dem sjelf du med ögonen ser; jag qvinnorna bjuder,
Måltid rikligt, som huset förmår, i salarna reda.
Beggedera det är, båd ära med gamman, och båtnad,
Att, på frukosten, man omätliga jorden bereser.
Men om du önskar att färdas båd Hellas igenom och Argos, 80
Och att jag följer dig sjelf, jag skall dig hästarna spänna,
Samt ledsaga till menskornas städer; ej heller oss någon
Släpper med händren toma, men ett han åtminstone gifver,
Antingen en välkopparne trefot, eller en kittel,
Eller mulorna två, eller ock ett gyllene dryckskärl. 85
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Atreides, zeusfostrade drott, du männernes förste,
Redan jag vill hemvända till vårt; ty jag lemnade icke
Någon väktare qvar, då jag reste, vid skatterna mina;
Att gudmaken, min far, uppsökande, sjelf jag ej måtte 90
Dö, eller ock en kostelig skatt mig ur salarna röfvas.
Men när detta förnam Menelaos, väldig i härskri,
Strax påstunden han bjöd sin gemål och tärnorna sina,
Att tillreda i huset ett mål af de rika förråder.
Honom nalkades sen Boethos' son, Eteoneus, 95
Stigen ur bädden nyss, ty ej långt från kongen han bodde.
Eld att tända nu bjöd Menelaos, väldig i härskri,
Honom, och köttet steka; och han, det hörande, lydde.
Sjelf i gemaket också nedsteg han, det doftiga, sedan,
Ensam ej; Megapenthes med honom, och Helena följde. 100
Men då de dit ankommo, der alla klenoderna lågo,
Atreides i sin hand strax fattade dubbelpokalen,
Och befallte sin son Megapenthes den silfverne skålen
Med sig föra, men Helena stod vid kistorna sina,
Der allskiftande mantlarne funnos, dem sjelf hon arbetat. 105
En af dessa nu Helena tog, den ädla bland qvinnor,
Hvilken uti broderier den grannaste var, och den största,
Och som en stjerna han lyste, och låg bland samtliga underst.
Huset igenom de sen framgingo, tilldess att de funno
Telemachos, tilltalad utaf blondlock Menelaos: 110
Såsom i sinnet du ärnar, Telemachos, måtte dig hemfärd
Ock förunnas af Zeus, högtdundrande maken åt Here!
Men af de skänker, som ligga, klenodier, uti min boning,
Den dyrbaraste vill jag dig ge och skönsta bland alla;
Dig vill jag gifva en blandningspokal, och silfverne är han 115
Hel och hållen, dess bräddar af gull fullbordade äro,
Verk af Hephaistos: den skänkte mig Phaidimos, hjelten,
De Sidoniers konung, enär hans hus mig emottog,
Återvändande hem. Dig vill jag nu denna förära.
Ordade så; och lade i händerna dubbelpokalen 120
Hjelten Atreides; derhos den blänkande silfskåln
Hämtande, lade för honom den väldiga drott Megapenthes
Äfven, och Helena sig, den fagerkindade, infann,
Med sin mantel i händren, och talade ordet, och sade:
Älskade son, jag äfven åt dig vill gifva en gåfva, 125
Minne af Helenas hand, för att vid mångljufveligt bröllop
Bäras af makan din; mellertid hos älskade modren
Ligge i salen hon gömmd; du komme mig gladelig åter
Till välbyggda palatset, och hem till fädernejorden!
Ordande så i händren hon gaf; han gladlig emottog. 130
Och det lade uti vagnskorgen Peisistratos, hjelten,
Tagande mot, och dervid beundrade allt i sitt sinne.
Dessa förde nu båda i saln blondlock Menelaos,
Och de satte sig sedan uppå båd bänkar och stolar.
Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar 135
I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
Vattnet, och dukade där bredevid det fejade bordet;
Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa,
Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde.
Köttet Boethos' son skar sönder, och delte i bitar, 140
Vin kredensade sonen af ärebekrönt Menelaos.
Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte.
Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått,
Strax Telemachos då och den lysande sonen af Nestor
Spännde hästarna för, och stego i pyntade vagnen, 145
Körde så porten igenom och dånande pelaregången.
Med dem följde Atreides också, blondlock Menelaos,
Och i högra handen han bar hjertfägnande vinet,
Uti gyllne pokal, att de offergjutande fore.
Ställde sig framför hästarna sen, drack till dem, och sade: 150
Faren, J ynglingar, väl, och till Nestor, männernes herde,
Helsningar bringen; mot mig som en far han städse var huldsinnt,
Då vid Troia i fejd vi lågo, Achaiernes söner.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Ja, zeusfostrade drott, för honom allt, som du säger, 155
Skole vi omförmäla derhemma; o måtte jag äfven
Åter till Ithaka länd, för Odysseus få i vår boning
Säga, hur jag från dig, delaktig af yppersta vänskap,
Kommer, och med mig bringar klenodier, många och dyra!
Medan han ordade detta, der flög en fågel åt höger, 160
Örn han var, med en hvit, ofantelig gås i klorna,
Tam från gården, och der högt skriande jagade honom
Männer och qvinnor, men han, först nalkades dessa helt nära
Och flög sedan åt höger om hästarna; när de det sågo,
Vordo de glade, och hjertat för hvar uppvärmdes i bröstet. 165
Men Peisistratos då, Nestorides, började orda: