Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Om ett år till och med J bjöden mig härstädes dröja, 355
Om ledsagning bestyrden, och gåfven mig herrliga skänker,
Sannerlig ville jag det, och mycket bättre det vore,
Att med fullare hand hemkomma till fädernejorden:
Så mer vördad jag vore och kär derjemte hos alla
Männer, hvilka mig såge till Ithaka återkommen. 360
Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:
När vi dig skådade an, o Odysseus, icke vi trodde
Dig en bedragare vara och smyger, hvilka så många
Närer den svarta jorden ibland mångskingrade menskor,
Stämplande lögner ihop, dän icke man skulle förmoda. 365
Men hos dig finns prydnad i ord, finns redeligt hjertlag,
Och, en sångare lik, konstmessigt du har oss berättat
Alle Argeiernes öde, och ditt, och svåra bekymmer.
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,
Om ej några du såg af de ståtliga männer, som följde 370
Dig till Ilion åt, och som der erhöllo sin bane.
Denna natt är så lång, osägligt, och ännu ej inne
Tid, att sofva i saln; förtälj mig märkliga saker!
Ja, jag skulle förbida till herrliga morgonen, blott du
Ville åt mig berätta i saln om dina bekymmer. 375
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Finns ju för samtal tid, finns tid derjemte för sömnen.
Men om du önskar att höra, så vill jag sannerlig icke
Dig förvägra, att än mer ömkansvärdiga saker 380
Om kamraterna mina berätta, som sedan förgingos,
Som väl sluppo med lif ur Troernas suckiga härnad,
Men, för en skändelig qvinnas dåd, vid sin hemkomst dräptes.
Ja, såsnart nu förskingrat den vördade Persephoneia
Samtliga vålnader hit och dit af de afliga qvinnor, 385
Vålnaden nalkades mig af Atreus' son, Agamemnon,
Ängslad, och honom omkring de öfrige alle sig samlat,
Som i Aigisthos' hus nedjordes, och lyktade banen.
Kännde så denne mig strax, när svarta bloden han druckit,
Högt derjemte han gret, utgjutande ymniga tårar, 390
Sträckande mot mig händerna fram, mig önskande räcka,
Men han ej egde numer orubbliga kraften och styrkan,
Sådan hon fanns tillförne uti hans smidiga lemmar.
Skådande drotten jag gret, och ömkade uti mitt sinne,
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 395
Ärefulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon,
Hvilket den långutsträckande döds misöde dig kufvat?
Monne Poseidaon dig kufvat har på galejan,
Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster?
Eller fiendtlige män dig oförrättat på landet, 400
Snappande oxarna bort, eller ock fårhjordarna vackra,
Eller kämpande ock om fästen, eller om qvinnor?
Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Icke Poseidaon mig har på galejorna kufvat, 405
Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster,
Icke fiendtlige män mig oförrättat på landet,
Utan Aigisthos mig, anstämplande döden och banen,
Drap, och min skändliga maka, sen in han kallat i huset,
Och undfägnat: så plär man slakta vid krubban en oxe. 410
Så nu jag dogen jemmerlig död, och de andre kamrater
Slaktades immerfort, liksom hvittandige galtar
Slaktas plä vid den rike och stolt högmögenda mannens
Bröllop, eller också bunklag, eller rikliga festmål.
Redan du sjelf närvarit vid nederlaget af många 415
Ensamt dödade män, eller ock i den kraftiga örlog;
Skådande detta, likväl du mest medömkat i sinnet,
Hur vi omkring vinbålen och matbelastade borden
Lågo i saln, på hvars golf öfverallt flöt bloden i strömmar.
Men mest jemmerlig hörde jag rösten af Priamos' dotter, 420
Af Kassandra, som dräptes utaf Klytaimnestra, den lömska,
Bredevid mig; men jag, från marken, lyftande händren,
Döende grep i mitt svärd, och hon, den äreförgätna,
Sig aflägsnade, utan att mig, som gick till Aïdes,
Trycka med händren ögonen hop, och sluta mig munnen. 425
Så ej grymare något och fräckare ges än en qvinna,
Som sig sådana dåd kan föreställa i sinnet,
Liksom denna jemväl uttänkte en skändelig gerning,
Stämplande mord åt sin laga gemål; isanning jag tänkte
Mig kärälskelig både för barnen och tjenarne alla 430
Komma till hemmet; men hon, som var särdeles kunnig i nidverk,
Både sig sjelf behöljde med skam, och framdeles alla
Afliga qvinnor, jemväl den dygdesama ibland dem.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Ve, vidtdundraren Zeus isanning stämman af Atreus 435
Rätt förskräckligen hatar, förmedelst qvinliga funder
Längesedan; för Helenas skull vi stupade månge
Och dig, i fjerran stadd, svek stämplade an Klytaimnestra.
Så jag sade; men han tilltalte mig genast och svarte:
Var derföre ej någonsin du blödsinnt mot din maka, 440
Och upptäck ej för henne hvarenda sak, som du känner,
Utan somt må du säga, och somt må vara förborgadt.
Dock du mördas väl aldrig utaf din maka, Odysseus,
Ty förmycket vis och dertill vältänkt i sitt hjerta
Är Ikarios' dotter, förståndig Penelopeia. 445
Henne vi lemnade ju som nygift maka derhemma,
När vi till härnaden foro; en son låg henne vid bröstet,
Späd, som sitter måhända nuredan i männernes räkning,
Lyckelig; honom skall se den återvändande fadren,
Han skall också omfamna sin far, som det höfves dem båda. 450
Men min maka ej ens, att ögonen mätta med sonens
Anblick mig tillstadde; förut mig sjelf hon ihjelslog.
Dock jag vill säga dig annat, och göm det du i ditt sinne:
Hemligt, ej uppenbarligt till älskade fädernejorden
Styr din galeja; ty mera ej är att på qvinnorna lita. 455
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta:
Han J väl hört kanske om min son, att ännu han lefver,
Anten uti Orchomenos' stad, eller sandiga Pylos,
Eller hos Menelaos kanske, i rymliga Sparta?
Ty han väl icke på jorden är död, den ädle Orestes. 460
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Atreus' son, hvi spörjer du mig om detta? ej vet jag
Om han är död, eller lefver, och dumt är prata i vädret.
Så med slika bedröfliga ord omvexlande, begge
Stodo vi ängslade der, utgjutande ymniga tårar. 465
Kom så vålnaden an af Peleus' ättling Achilleus,
Samt af Patrokleus ock, och Antilochos, ståtlige hjelten,
Samt af Aias, som var den bäste till skick och till skepnad
I Danaernes hop näst tadelfria Peleion.
Kännde så strax mig igen snabbfotad Achilleus' vålnad, 470
Och veklagande talte mig till med vingade orden: