Lösgif! Lofva jag vill, att denne, på sätt du befaller,
Bland odödliga gudar betalar dig allt som är billigt.
Ryktbare tvesidshaltaren då tilltalade honom:
Ej, o Poseidaon, jordfamne, du detta mig ombed! 350
Usel är borgen minsann, då för uslingar borgen är gifven.
Huru skulle jag någonsin dig bland gudarna binda,
Ginge nu Ares fri, undslippande skulden och fängslet?
Honom Poseidaon, jordskakaren, svarte och sade:
I det fall, o Hephaistos, att Ares, vägrande skulden, 355
Rymmer, och går sin kos, sjelf vill jag dig skulden betala.
Ryktbare tvesidshaltarn igen så svarade honom;
Ej går en, eller höfs, att säga ett nej till din talan.
Sagdt; och Hephaistos' kraft från fjettrarna gjorde dem fria.
Knappt ur sitt fängsel ännu, det väldiga, löste de voro, 360
Förra de rusade opp, och han till Thrake begaf sig.
Men skrattkär Aphrodite till staden Paphos på Kypros
Lände, ty der hon hade en lund och ett doftande altar.
Der nu Chariterne tvådde, och smorde med heliga oljan
Henne, en sådan, som häftar uppå städs varande gudar; 365
Klädde i tjusande kläderna sen, ett under att skåda.
Sådant allt högröstige sångaren qvad; men Odysseus
Gladdes uti sin själ, åhörande, äfvensom andre
De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer.
Men Alkinoos bjöd Laodamas och Halios sedan, 370
Att helt ensame dansa, ty ingen med dessa sig mätte,
När de i händren alltså den granna och purpurne bollen
Tagit, hvilken åt dem konstskicklige Polybos virkat,
Honom den ene slungade upp mot skuggiga molnen,
Böjd baklänges; från marken åt höjden svingad, den andre 375
Lätt tog lyra, förrän han nalkades jorden med föttren.
Men då de pröfvat hvaran, att rakt upp kasta med bollen,
Sedan begynte de dansa uppå mångnärande jorden,
Vexlande ofta; de öfrige ynglingar klappade takten,
Stående kring i en krets, och ett skräckeligt väsende uppstod, 380
Men till Alkinoos talade då den ädle Odysseus:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Visserlig skröt du derom, att dansarne vore de bäste.
Visserlig allt är sannt; mig skådande häpnad betager,
Talade så; och sig gladde Alkinoos' heliga hjeltkraft, 385
Och han ordade strax bland roningkära Phaieker:
Hören mig, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar;
Denne fremmande man mig synes ganska förståndig;
Derföre gifvom åt honom också gästskänk, som sig höfves!
Ty tolf äro uti vårt land storståtlige kongar, 390
Hvilka som förstår regera, och sjelf jag den trettonde räknas.
Honom bringen enhvar rentvättad mantel och lifrock,
Samt derhos en talent utaf högskattade gullet.
Låtom oss mangrannt strax allt hämta, att, detta ihandom,
Glad i själen, vårt fremmande sig infinne till måltid! 395
Men Euryalos bör med ord försona och skänker
Honom, emedan han ord, som icke sig egnade, talat.