Svarande, talade henne då till blondlock Menelaos: 265
Visserlig allt hvad du sagt, o qvinna, är sanningen enligt.
Redan finne och råd jag lärt mig känna hos många
Hjeltemän, jag äfven besökt åtskilliga länder;
Dock ej nånsin ännu jag maken med ögonen skådat,
Sådan Odysseus var, tålsinnige mannen, i tanksätt. 270
Så den väldige ock utförde, och vågade detta,
Medan i bonad häst vi sutto, Argeiernes alle
Tappraste män, medbringande död åt de Troer, och ofärd.
Sedan lände du dit; dig mante förmodligen någon
Gudmakt, hvilken önskade ge åt Troerna ära, 275
Och gudlike Deiphobos dig medföljde på vägen.
Vandrande kring tre gånger, du fingrade hålkade hästen,
Och uppnämnde vid namn de Danaers yppersta drottar,
Härmande rösten utaf Argeiernes samtliga makar.
Man Tydeides, och jag, och derhos den ädle Odysseus, 280
Sittande midt bland de andra, vi hörde huru du ropte.
Nu vi båda, med hastadt beslut, ren hade i sinnet,
Anten att stiga utur, eller ock genmäla derinnan;
Men oss Odysseus höll, och förhindrade, fastän vi ville.
Voro Achaiernes söner nu alle de öfrige tyste, 285
Utom Antiklos allena, som dig med orden besvara
Ville, men munnen hans fasttryckte Odysseus med starka
Händerna, utan att släppa, och räddade alla Achaier;
Höll så länge, tills dig aflägsnade Pallas Athene.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 290
O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,
Ve! och detta ej alls afvärjde det bittra förderfvet,
Ej, om han ock ett hjerta af jern inom sig besutit.
Men nu, välan, oss reden en bädd, att alle på stunden
Vi må vandra till sängs, och fägnas af ljufliga sömnen! 295
Talte; och Helena bjöd, den Argeiska, slafvinnorna genast
Reda i pelaregången en bädd, och ståtliga purpur
Täcken kasta derpå, utbreda tapeter på dessa,
Äfvensom yllene mantlar, att ofvanifrån sig betäcka.
Dessa gingo ur saln, och höllo i händerna facklan, 300
Redde så bäddar; och ut härolden de fremmande följde.
Desse lade sig der att hvila i förstun af huset,
Både Telemachos, hjelten, och Nestors lysande ättling.
Men Atreides han sof i det inre af höga palatset,
Helena låg bredevid, långmantlad, den bästa af qvinnor. 305
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Hastade upp från sin bädd Menelaos, väldig i härskri,
Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln,
Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren,
Och ur sitt sofrum gick, jämlik med en gud till att påse, 310
Tog vid Telemachos plats, och talade ordet, och sade:
Hvad är för värf, som förde dig hit, o Telemachos, hjelte,
Till Lakedaimon, det helga, på hafvets rymliga ryggar?
Statens, säg, eller ditt? mig det sannfärdigt berätta!
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 315
O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,
Hit jag är kommen, ifall om min far du tidender säger.
Huset mig fräts, och i grund de feta besittningar ödas,
Och af fiendtliga män uppfylls min boning; och städse
Slaktar mig får, och jemväl fotsläpande, hornade korna, 320
Giljareskaran med skändeligt trots, som mor min belägrar.
Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville,
Anten med egna ögon du sett hans bedröfliga ofärd,
Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan,
Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 325
Hvarken af aktning för mig du mildra ditt ord, eller ömkan,
Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn.
Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus,
Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte,
Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier i 330
Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning!
Honom svarade, högligen vred blondlock Menelaos:
Gudar, sannerlig desse uti stormodige mannens
Hvilbädd önskade hvila, ehur feghjertade sjelfve.
Liksom då hinden uti det modiga lejonets skogslund, 335
Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar,
Letar dungarna genom och gräsiga klyftorna alla
Bete, och lejonet sjelft mellertid sin kula beträder,
Och tillsänder båd yngel och mor en snöpelig ända:
Så skall Odysseus dem tillsända en snöpelig ända. 340
Ja, må vid Zeus, vår far, och Athenaie, och Apollon,
Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos,
Der han i split stod upp att brottas med Philomeleides,
Och slog modigt omkull, och alle Achaierne gladdes:
Måtte nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 345
Alle då visst snardöde och olycksfriare vore.
Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar
Säga med arga funder och list, ej heller bedraga,
Utan hvad mig förtäljt sannfärdige gubben i hafvet,
Icke af det ett endaste ord jag gömmer och döljer. 350
Mig, som längtade hem, än gudarne qvar i Aigyptos
Höllo, emedan åt dem jag ej bragt tacknämliga offer:
Vilja ju gudarne städs, att man deras befallningar minnes.
Vidare finnes en holme uti mångsqvalpiga hafvet,
Framför Aigyptos' ström, och honom de Pharos benämna, 355
Så långt skild derifrån, som hålkade skeppet på dagen
Lägger till rygga, då hvinande vind påblåser från aktern;
Der finns ock väl lempelig hamn, dän de jemna galejor
Styra åt öppen sjö, sen friskt dricksvatten de hämtat.
Tjugu dagar mig gudarne der qvarhöllo, och aldrig 360
Blåste på sjön vindfläktarne opp, som städse åt skeppen
Vägledsagare äro på hafvets ryggar, de breda.
Hade så all vägkosten förtärts, och männernes krafter,
Skulle ej någon af gudarna mig, medlidande, räddat,
Dottren till gubben i sjön, den väldige konungen Proteus, 365
Eidothea, ty hos henne jag mest nu hjertat bevekte;
Hon mig mötte, som ensam och skild från kamraterna, kringsmög.
Ty städs vankande holmen omkring, de plägade fiska
Med metkrokar, då hungren för dem anfäktade magen.
Hon stod nära till mig, samt talade ordet, och sade: 370
Barnslig, o fremling, du är, eller korttänkt särdeles mycket,
Eller med flit försumlig, och gläds att täras af smärtan,
Ty ren länge på holmen du här qvarstannar, och ingen
Utväg finna förmår, och kamraternes hjerta förtvinar.
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: 375
Jag skall säga dig rent, ho du bland gudinnor må vara,
Att jag ej stannar med flit här qvar; kanhända jag brutit
Mot odödliga, hvilka bebo den rymliga himlen.
Men du, välan, mig säg, — ty gudarne veta ju allting, —
Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan; 380
Säg mig också, på det fiskiga haf hur jag länder till hemmet!