Så spiste i det högtakiga, stora palatset 15
Grannar, och vänner hos Menelaos, den ärebekrönte,
Fägnande sig; der qvädde för dem gudomlige sångarn,
Spelande cittra; och två luftspringare äfven i laget,
Stämmande an en sång, omkring sig svängde i midten.
Men i palatsets portar de sjelfve, och hästarne båda, 20
Hjelten Telemachos nu, samt Nestors lysande ättling,
Stodo, och först framträdande såg dem kong Eteoneus,
Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte;
Sprang att berätta i rummen derom för männernas herde,
Och sig ställande nära, han talade vingade orden: 25
Fremlingar nu der stå, zeusfostrade drott, Menelaos,
Männer två, som likna till börd den store Kronion;
Säg då, skole vi dem urspänna de ilande hästar.
Eller färda dem af till en ann, som gerna dem mottar.
Honom svarade, högligen vred, blondlock Menelaos: 30
Ej enfaldig du var, Boetos' son, Eteoneus,
Förr, men åtminstone nu, som ett barn, enfaldigt du jollrar.
Sannerlig ha vi sjelfve förtärt gästskänkerna många
Bland villfremmande män, hit kommande; måtte ändock Zeus
Framdeles göra på jemren ett slut! de fremlingars hästar 35
Urspänn, bringa dem sjelfva också hit in för att spisa.
Sade; och denne ur saln uthastade, bjöd ock de andra
Hurtiga tjenarne strax att följa tillika med honom.
Hästarna de urspännde, som svettades oket inunder,
Men derefter de bundo dem fast vid hästliga krubbor, 40
Kastade för dem spelt, som de mängde med gulaste kornet,
Samt mot insidsväggen, den strålande, lutade vagnen;
Förde så in dem sjelfva i herrliga huset; förvånte
Sågo de om sig uti zeusfostrade konungens boning.
Förty likasom solens glans det var, eller månens 45
I högtakigt palats hos ärebekrönt Menelaos.
Men då de skådande kring med ögonen, nog sig förlustat,
Stego de in, att bada, uti välglattade karen.
När nu alltså dem tärnorna tvättat, och smort med essensen,
Kastat omkring en hvar en yllene mantel och lifrock, 50
De sig satte på stolar invid Menelaos, Atreiden.
Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar
I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
Vattnet, och dukade derbredevid det fejade bordet.
Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, 55
Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde.
Föreskärarn på fat upplade, och hämtade allt slags
Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar.
Helsande båda, talte dem till blondlock Menelaos:
Smaken på maten, och plägen er väl, J båda; men sedan, 60
När ni er måltid gjort, vi skola er fråga, bland männer
Hvilka J ären; ty icke försvann er föräldrarnes stämma,
Utan J ättlingar ären utaf zeusfostrade kongar,
Skepterbärande män; de fege ej sådana aflat.
Talade så; och lade för dem af oxen, den feta, 65
Ryggstek, fattad med händren, som honom till ära de framlaggt.
Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.
Men till dryck och till mat, när de samtligen mättat sin lystnad,
Ställde Telemachos talet på stund till sonen af Nestor,
Hållande hufvudet när', att de andre ej skulle det höra: 70
Märk nu, o Nestors son, kärälsklige du för mitt hjerta,
Kopparns blixtrande glans öfverallt i de dånande rummen,
Gullets jemväl, bernstenens, och elfenbenets och silfrets!
Zeus', den Olympiskes, borg, måhända är innantill sådan.
Hur osageligt allt! mig skådande häpnaden fängslar. 75
Honom, talande så, förnam blondlock Menelaos,
Och tilltalade dem, och sade bevingade orden:
Älskade söner, med Zeus bland dödliga täfle ej någon;
Ty odödlige ju hans boningar äro, och skatter;
Men bland dödliga någon med mig, eller icke, må täfla 80
I besittningars mängd; visst är, sen mycket jag lidit,
Mycket irrat, jag förde dem hem på åttonde året.
Kypros, Phoinike, de Aigyptier, under min irrfärd,
Såg jag, Sidonier ock, och Erember, och Aithiopeer,
Libyen äfven, der lammena strax behornade födas. 85
Ty tre gånger hvart endaste år der tackorna lamma.
Der ej egaren sjelf, ej heller hans herde är nånsin
Stadd i behof af ost och af kött, eller ljufliga mjölken,
Utan de städs, år ut, år in, der låta sig mjölka.
Medan jag härvid nu, hopsamlande mycken besittning, 90
Irrade kring, mellertid mig brodren en annan ihjelslog
Lönligt och oförtänkt, i beråd med förderfliga makan.
Derför i sanning ej glad jag dessa besittningar eger.
Äfven af fädren J bordt det höra, ehvad de er månde
Heta; ty särdeles mycket jag led; och huset förstördes, 95
Ganska beqvämt att bebo, inrymmande mycket och dyrbart.
Hade med tredjedelen deraf jag fått i palatset
Bo, och vore vid lif de män, som i rymliga Troia
Stupade då, långt borta ifrån hästnärande Argos!
Dock jag samtliga dessa i sanning beklagar och gråter, 100
Sittande mången gång här hemma i salarna våra,
Fägnande stundom med sorg mitt sinne, och stundom jag åter
Hvilar; ty snarlig mättnaden är af förstelande sorgen.
Bland dem alla jag ingen ändock så gråter, fast ängslad,
Såsom en enda; han mig förbittrar sömnen och maten, 105
När jag det minns: af Achaierna har ej någon så äflats,
Såsom Odysseus stred och äflades; detta nu honom
Sjelf till qval skull' lända, och mig till evärdelig smärta,
För hans skull, att så länge han dröjer; allsicke vi vete,
Om han är död eller lefvande. Nu begråter väl honom 110
Både förståndiga Penelope, och gamle Laertes,
Jemte Telemachos, hvilken ett barn han lemnade hemma.
Talte; och längtan att sörja sin far uppväckte hos honom.
Tårar ur ögat på marken han gjöt, då om fadren han hörde,
Och han för anletet höll den purpurne mantalen lyftad, 115
Med två händren; och det snart varsnade nu Menelaos,
Och besinnade sedan uti sin själ och sitt hjerta,
Anten han honom skull' tillstädja att minnas sin fader,
Eller förut åtspörja, och tala om ett och om annat.