Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 485
Detta, min älskade son, alltsamman medrätta du sade,
Men se, kläder jag bringar åt dig, en kappa ock lifrock,
Att kring de breda skuldror du ej med trasor belastad,
Måtte i salen stå; förtryteligt äfven det vore.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 490
Eld till en början dock mig måste i salarna göras.
Sade; då lydde också hans fostrerska Eurykleia,
Och anskaffade svafvel och eld; med sedan Odysseus
Skickeligt genomrökte palatset, och salen, och gården.
Steg så den gamla ditupp i Odysseus' prydliga kamrer, 495
Att åt tärnorna säga, och dem uppmana att komma;
Desse gingo ur saln, och höllo en fackla i händren.
Desse famnade om, och helsade hjertligt Odysseus,
Smekande kysste derjemte de ock hans hufvud och axlar,
Slutande händren i sina; han greps af ljufvelig längtan 500
Nu till suckan och gråt; samt kände i sinnet dem alla.
Tjugondetredje Sången.
Gumman i högan loft mellertid jubilerande uppsteg,
Viljande säga sin fru, att hennes gemål var derinne;
Knäna nu rörde sig raskt, och fötterna trampade hurtigt,
Tills vid dess hufvud hon stod, samt talade ordet, och sade:
Vakna, o Penelopeia, min älskade dotter, att skåda 5
An med ögonen två hvad dagarna alla du önskat.
Vår Odyseus är här, är hemma, har ändtligen kommit;
Trotsiga friarne drap han också, som för honom palatset
Städse betryckte, förtärde hans gods, och kränkte hans ättling.
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 10
Kära min mor, till en fjolla dig gudarne gjorde, som kunna
Skapa enhvar vettlös, skönt vore han aldrig så vettig,
Och som den svagförståndiga ock tilldela förståndet:
Desse i villa dig fört; förr var du till sinnet behållen.
Hvarföre gäckar du mig, som har mångsmärtiga tankar, 15
Ordande detta påtok? hvi väcker du mig ur den söta
Sömnen, som ögonlocken för mig kringsväfvande tillslöt?
Ty ej nånsin jag sof sålunda, alltsedan Odysseus
For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky.
Dock stig åter ditned, och hasta tillbaka i salen, 20
Ty om hvilken som helst af tärnorna, hvilka jag eger,
Kommit att detta berätta för mig, och ur sömnen mig uppväckt,
Sannerlig henne förskräckligt jag sändt att vandra tillbaka
Hän till eget gemak; din ålderdom är din räddning.
Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 25
Icke jag gäckar dig, min dotter, men redan isanning
Kom Odyseus hit hem, och finnes hos oss, som jag säger,
Just den fremlingen, hvilken i saln vardt skymfad af alla.
Ock Telemachos visste det länge, att fadren var hemma,
Men med beräkning likväl han Odysseus' planer fördolde, 30
Tills de öfvermodiges våld han hunne att hämnas.
Talade så; hon gladdes dervid, och sprang ur sin sofbädd,
Och omfamnade gumman, och sände en tår ur sitt öga;
Höjande sedan sin röst, hon talade vingade orden:
Hör du mig, älskade mor, och idelig sanning förkunna, 35
Om till eget palats han verkligen kom, som du säger,
Huru på skändlige friarne dock han händerna lade,
Helt allena, då städs manstarke i rummen de bidde.
Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia:
Icke jag sett eller hört; men suckan förnam jag allenast 40
Af dödslagna; vi qvinnor uti starkfogade rummen
Sutto förskrämde, bakom välpassade flyglarna stängda,
Ändatilldess omsider din son ur salen mig ropte,
Telemachos, som hans far affärdat hade att ropa.
Nu jag fann Odyseus i midten af skördade männer 45
Stående; honom omkring uppå starkgrundade golfvet
Öfver hvaran de lågo; och glad i själen du skådat
Honom af blod nedsölad och smuts, just liksom ett lejon.
Nu de samtlige ligga invid gårdsportarna redan,
Hopade; sjelf deremot han genomröker palatset, 50
Tändande en stor eld; dig har han mig skickat att kalla.
Men följ med, att ni nu må öfverlåta åt glädjen
Begge ert hjerta; minsann mång smärtor ju äfven J utstått.
Ren omsider ändock fullbordats vår långliga önskan:
Kom han ju lefvande hem till sin härd, ock träffade dig der, 55
Samt i salen sin son; men dessa, som öfvade nidverk,
Friarne samtliga, tuktade han i egna palatset.