Vänner, han hejdar väl snart de ovidrörliga händren;
Strök ju Mentor sin kos, sen han pratat oss idliga skrytord,
Och de lemnades der vid dörrarna åter allena. 250
Derföre nu på engång ej kasten med lanserna långa,
Utan välan, blott sex till en början må skjuta, om oss Zeus
Unnar Odysseus träffa, och så oss ära förvärfva.
Ty om de öfrige bry vi oss ej, sen denne har stupat.
Sade; och alle nu kastade lans, som han hade förordnat, 255
Fikne; hvartendaste kast fruktlöst dock gjorde Athene.
Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene
Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren;
Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen.
Men då de friarnes spjut nu samtlige undgått hade, 260
Började orda påstund mångpröfvade, ädle Odysseus:
Vänner, nuredan till eder också visst måste jag tala,
Bjudande skjuta på friarnes flock, som äflas att mörda
Oss, till råga ännu på de nid, de redan bedrifvit.
Sade; och samtlige de strax sköto med lansarna hvassa, 265
Siktande rakt framåt; Demoptolemos af Odysseus,
Euryades af Telemachos, Elatos af Eumaios,
Äfven Peisandros utaf oxherden sin bane emottog;
Alle de genast beto uti omätliga marken.
Friarne veko då undan till innersta hörnet af salen; 270
Desse rusade fram, och lansarna ryckte ur liken.
Sköto nu friarne återigen med lansarna hvassa,
Fikne; men månget kast fruktlöst dock gjorde Athene.
Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene
Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren; 275
Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen.
Men dock Amphimedon Telemachos rispade litet
1 handlofven, och kopparn förödde det yttre af skinnet.
Skråmades ock Eumaios i axeln ofvanom skölden
Af Ktesippos med lansen, som flög bortöfver och nedföll. 280
Åter Odysseus' män, brokrådige, fyndige drottens,
Sköto på friarnes skara igen med lansarna hvassa.
Då dräps Eurymedon af stadsförstörarn Odysseus,
Amphimedon af Telemachos, Polybos af Eumaios,
Och Ktesippos derefter uttaf oxhjordarnes herde, 285
Hvilken skrytande talte dervid, vardt sårad i bröstet:
O Polytherses' son, storskymfare, aldrig du före
Bud i ditt vanvett mera, men städs åt gudarna ordet
Måtte du anförtro, ty de långt yppare äro.
Detta som gästskänk tag för den lägg, du förärade nyligt 290
Gudalik Odyseus, när han vandrade kring i palatset!
Ordade så krokhornade oxarnes herde; men närhålls
Sårade ock Odyseus Damastors son med sitt långspjut;
Nu Telemachos stack Leiokritos, son af Euenor,
Midt i ljumsken med lansen, och trängde med kopparn igenom. 295
Der framstupa han damp med hela sin panna mot marken.
Se, då lyfte Athenaie mansbanen, Egiden
Från takåsen deruppe, och friarnes sinnen förskräcktes.
Undan de lupo i saln, liksom vallboskapen plägar,
Då när en pilsnabb bröms ansurrande honom förföljer, 300
Sjelfvaste sommartid, när dagarne äro så långa.
Men likasom krumkloade, krokbenäbbade gamar,
Komne ifrån bergspetsarna ned, småfåglarna
Som störtskyarna nu undkrypande, löpa på fältet;
Dock de göra dem ned, anstormande, utan att motstånd 305
Mera finns, eller flygt, men männerne glädas åt rofvet: —
Så nu friarna desse också, framstörtande, höggo
Ned öfverallt i palatset, och ömkelig suckan förspordes,
Från förkrossade skallar, och blod kringflödade golfvet.
Grep så Leiodes, framstörtad, om knäna Odysseus, 310
Och bönfallande nu uttalade vingade orden:
O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona!
Ty jag menar att jag mot ingen af qvinnorna något
Nedrigt sagt eller gjort i palatset, men äfven de andra
Friarna hejdade jag, eho som föröfvade sådant. 315
Men de lydde mig ej, och höllo ej händren från brotten,
Derför också för nidingsverk slem ända de funnit.
Utan en offersiare jag, som intet föröfvat,
Falla skall; välgerningars tack då ej funnes i verlden?
Bistert blickande svarte igen mångråde Odysseus: 320
Om du en offersiare var, som du skryter, bland dessa,
Sannerlig mången gång du måste i salarna bedit,
Att långt borta blefve för mig en ljufvelig hemkomst,
Att min kära gemål dig följde, och arfvingar födde:
Derföre må du ej undgå nu hårdbäddande döden. 325
Ordande så, han grep med den väldiga handen i svärdet,
Som på golfvet der låg; Agelaos det, döende kastat
Från sig; sedan dermed han högg Leiodes i nacken,
Och den talandes hufvud påstund sig mängde med stoftet.
Sångaren, Terpsios' son, undgick dock döden, den svarta, 330
Phemios, han som hade hos friarne sjungit af nödtvång.
Nu der stod han också med ljudiga cittran i händren,