Honom återigen gudskön Theoklymenos svarte:
Dig, Eurymachos, beder jag ej, att gifva mig följsmän;
Ögon ju eger jag sjelf, derhos par fötter, och öron, 365
Äfven i bröstet behjelpeligt vett, som icke är ofatt,
Dermed går jag min kos, ty jag märker att eder en ofärd
nalkas, den ej undslippa och ej undgå må en ende
Bland er, friare, som i Odysseus' boning, den ädles,
Kränkande männers rätt, anstemplen så skändliga saker. 370
Så han sade; och gick ur boningsbeqväma palatset;
Kom så till Peiraios, som ock välvillig emottog.
Friarnes hop mellertid, anblickande ene den andra,
Retade Telemachos, och begabbade gästerna begge.
Så bland de öfvermodiga män sig yttrade mången: 375
O Telemachos, värre än du ej finnes en gästvän;
Så utbördingen hyser du här, den äreförgätna,
Som nog snålas på mat och på vin, men icke om sysslor
Vårdar sig alls, eller id, en börda för jorden, han trampar.
Nu en annan igen uppsteg, för att tala orakel. 380
Men om du ville mig lyda; — och det långt bättre dig vore,
Vräkom de fremlingar båda uppå mångtoftade skeppet,
Och till de Sikeler sändom, ty der fås pengar för slikt kram.
Friarne talade så; och han aktade icke på orden,
Utan han såg helt stum på sin far, afbidande städse, 385
Att han händerna skulle på skändliga friarne lägga.
Sjelf framställande der midtemot storståtlig en karmstol,
Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia,
Samtlige männernas tal hon satt nu i salen, och hörde.
Flinande nemligen desse åt sig anrättade frukost, 390
Vältillräcklig och god, ty särdeles mycket de slagtat.
Men ej torde väl redas i verlden en slemare qvällsvard,
Än som ärnade snart gudinnan och väldige mannen
Reda; ty friarne hade förut nidgerningar stemplat
Tjugondeförsta Sången.
Lade i sinnet också klarögda gudinnan Athene
På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia,
Bågen att friarne ge, och derhos ock jernet, det isgrå,
Uti Odysseus' sal, till täflingsstrid och förödning.
Höga stegen derpå i sitt hus hon vandrade uppför; 5
Välkrökt nyckel jemväl hon tog i den kraftiga handen,
Gyllene, grann, och af elfenben handtaget var fogadt.
Sedan hastade hon, af tjenande tärnorna afföljd,
Till det yttersta rummet, der konungens skatter förvartes,
Kopparn, och gullet med, samt mångarbetade jernet. 10
Låg nu också derstäds spännfoglige bågen, och kogret,
Skottförvararn, hvar i mång suckige pilar befunnos,
Skänker, dem gett gästvännen uti Lakedaimon åt honom,
Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like.
Desse i Messene tillsammanråkt med hvarandra, 15
I Orsilochos' hus, storkrigarens; dit var Odysseus
Kommen, att fordra en skuld, åsamkad af allmoge samfält.
Ty småboskap Messeniske män från Ithaka bortfört
På mångtoftade skepp trehundra, och herdarna äfven,
Lång väg hade derför, som sändbud, kommit Odysseus, 20
Gosse ännu, af sin far utskickad och öfrige åltmän.
Iphitos återigen, för att söka de ston, som han mistat,
Jemt ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor,
Hvilka framdeles blefvo också hans bane och ofärd,
Då när han, kom på besök till Zeus' stormodiga ättling, 25
Båtde Herakles en gång, väldiga bragder bevandrad,
Som, änskönt han var gäst, dock Iphitos drap i sin boning.
Grym, han ej hade försyn för gudarnas hämd, eller bordet,
Som för honom han ställt, men drap ock honom derefter,
Och starkhofvade hästarna sjelf qvarhöll! i palatset. 30
Sökande dem, Odyseus han råkte, och bågen förärte,
Som stor Eurytos bar tillförne, men hvilken åt sonen
Döende han qvarlemnat uti de boningar höga.
Honom gaf Odyseus eggsvärdet och väldige lansen,
Början till gästvänskap och förtroende, aldrig bekräftadt 35
Vid matbordet ändock, ty förut ren sonen af Zeus drap
Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like,
Som gett bågen åt honom; men aldrig ädle Odysseus,
När han begaf sig åstad på de svarta galejor till härnad,
Tog den; utan, ett minne utaf hans älskade gästvän 40
Låg den 1 salarna qvar, och han bar den hemma allenast.
Men då hon kommen var till gemaket den ädla bland qvinnor,
Och uppstigit uppå ektrösklen, som mästaren fordom
Konstförfaret polerat, och gjort allt efter ett vattpass,
In dörrposterna fogat, och blänkande dörrarna insatt:
Se, då löste hon ock skyndsamligen remmen från ringen,
Stack sen nyckeln deri, och sköt dörreglarna undan,
Tittande för sig gerad; och de dönade, likasom tjuren,
Betande på grästalln; så dönade dörrarna granna,
Låsta af nyckeln, och strax vidöppnades äfven för henne 50
Nu uppsteg hon uppå hög stötta, der kistorna voro
Ställde, och inne 1 dessa de doftiga kläderna låge.
Dän hon sträckte sig upp, nedtagande bågen från spiken,
Med foderalet sitt, som blankt omhöljde densamma.
Sittande ned sig der, och ställande bågen på knäna, 55
Ur foderalet hon tog den, och gret, och snyftade högljuddt;
Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen,
Hon sig i salen begaf till trotsige friarnes skara,
Bärande sjelf i sin hand spännfogliga bågen, och kogret,
Skottförvararn, hvari mång suckige pilar befunnos. 60
Jemte henne en korg ock tärnorna buro, i hvilken
Mycket koppar och jern förvarades, konungens kamppris.
När hon till friarne sen ankommit, den ädla bland qvinnor,
Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset,
Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan. 65
Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna.
Strax bland friarne hon begynte att tala, och sade:
Hören mig, trotsige friare J, som detta palatset
Oaflåteligt städs hemsökande, äten och dricken,
Medan min make är borta så lång tid; J, som en annan 70
Förevändning för slikt ej finna förmått, men allenast,
Att er lyster mig äkta, och göra åt eder till maka; —
Derfor, J friare, nu en täflingsstrid jag förordnar;
Ty jag vill lemna åt er min Odysseus' väldiga båge.
Ho med händerna lättast förmår uppspänna hans armbost, 75
Samt yxögonen tolf igenomskjuta med pilen,
Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning,
Denna så skön som hon är, och öfverfull af besittning,
Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen.
Så hon sade; och bjöd svinherden, den ädle Eumaios 80
Att armbostet åt friarne ge, och jernet, det isgrå.
Gråtande tog Eumaios det mot, och åt männerna räckte,
Gret så jemväl koherden, enär han varsnade bågen.
Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade: