När han en stund senare lemnade stadshuset, sade han till mäster Skarp i förmanande ton:
— Du bör lägga bort att svärja Holger. Denna synd förställer lätt vår syn och kan i längden göra vårt rikes minskning och förderf. —
Emellertid spred sig hastigt det ryktet, att Elsa Larsdotter anfäktats af satan, och en och annan visste äfven omtala, att den fromme magister Olaus varit nära att få bugt med honom, hade icke just i det farliga ögonblicket den ogudaktige mäster Skarp börjat svärja och dermed skämt bort allt samman.
XVII.
En afton, några dagar senare, stod mäster Skarp på tröskeln till magister Olaus' arbetsrum, tummande sin utslitna räfskinsmössa mellan fingrarne.
— Se här, Ers ärevördighet, — sade han med ett grin, som blottade hans fula tandrad, och höll upp någonting, som hängde vid ett långt snöre. — Här är trollaxet ska' jag säga. — Var ej rädd, Ers ärevördighet, — tillade han, då han såg den andre tveka. — Bacaræus, åldermannen här midt öfver, som nog Ers ärevördighet känner, sedan han gjorde nya messhaken till helgen... har rökt den med hälften enbär och hälften mercuriam.
— Är hon död? — frågade magister Olaus, i det han försigtigt fattade i yttersta änden af snöret.
— Nej, Gud bättre, det går icke så fort, ska' jag säga, för de latmaskarne. De ha fullt upp med arbete der oppe i rackargården, af endast fyra hvarje lördag. Men så sitter också, förstås, en af drängarne inne på gillestugan, derför att han tvang en barberare att dricka ur samma kanna med sig, hvilket kan tänka var en syndig gerning, då han sjelf endast var en simpel rackardräng. Se detta sinkar arbetet, då ingen, än så modig karl mera törs hjelpa mäster Hvitlock i handtverket se'n Anders Lunta fick blodhostan, då trollkonan spottade åt honom.
— Då tog du det från henne, när hon sof? — frågade magister Olaus med en skarp blick.
Det hördes på frågan att modet hos fångvaktaren var en allt annat än omtvistad sak, och denne tummade också ifrigt sin gamla mössa, innan han svarade.