— Gud nåde min stackars Elsa! sade mor Greta när Fingerlisa slutade, — med henne är det nog förbi.
— Ömka dig i stället mor öfver hennes plågare, — sade Lars. — De äro mera i behof af hans nåd än hon. Men ser du nu qvinna, hvart all din rättskaffenhet fört henne.
— Ja, nu lär icke ens Kongl. Majestät längre kunna hjelpa henne, — inföll Fingerlisa, — ty han tarfvar nog all sin makt, för att kriga mot dansken.
— Elsa var så underlig till mods på sista tiden, — sade Anders, sedan de sutit tysta en stund. — Det var alldeles som hon anat, hvad hon skulle få gå till mötes.
— Jo, jo men! — sade Fingerlisa, med en hemlighetsfull nick åt mor Greta, — när de blifvit vigde vid den elake få de aldrig skratta, ska' I tro, ty då håller han dem strax om halsen, och likaså om de gråta åt Guds ord. Engsöpigan, som de höllo fast, der borta vid norra kämnersrätten, kunde ju icke få ett enda ljud ifrån sig, när de frågade henne, om hon hade några barn i Blåkulla. — Men farväl nu go' vänner — afbröt hon sig och reste sig upp. — Jag vill inte tränga mig på Er, ska' I tro, och jag ser nog, för hvem I hållen mig.
— Så ska' du inte säga Lisa, — sade mor Greta och klappade henne vänligt. — Du är nog en god flicka, som oförfärad talar ut sanningen och behöfver icke rädas för vresiga miner.
Mor Greta följde henne nu uti gränden. Der kommo de att ytterligare talas vid en lång stund.
När de skildes åt, sade Fingerlisa:
— Glöm icke hvad jag nu sagt Er mor. Der nere man krigar bor en mäkta gudfruktig man i en kyrka, som är helt och hållet under jorden. Han är den ende, som kan hjelpa i trolldomsnöd. Men om Elsa icke är oskyldig, går det förstås för hvar och en, som ber för henne, som det gick för bonddrängen, som ville rädda sin fästmö.
— Åh det vill nog ingen bedja hos honom för hennes skull, — sade mor Greta och nickade farväl.