Lars steg först fram. Han visste ingenting, sade han, kort och bestämdt, hvarken om någon ring eller någon annan trolldomssynd. Han trodde blott att Gud velat straffa Elsa derför att hon ofta varit olydig. Men om de nådige herrarne, slutade han, hölle henne för en gemen trollpacka, ville han sjelf vara den förste, som skulle sätta henne på vedtrafven och tända elden derunder.
Det kom nu mor Gretas tur att vitna. Det dröjde en stund innan hon svarade på rättens frågor. Hon var både af sina grannar och församlingens prester känd för sin rena vandel och trägna kyrkgång och hennes tystnad tyddes derför endast till godt.
— Säg nu mor, hvad I veten, — sade magister Olaus efter en stund och gjorde sin röst så len som möjligt. — Låt icke intala Er af köttsens räddhåga eller af falska röster i Ert öra, att säga det I ej veten sant vara.
Hon såg honom stadigt i ögonen och berättade kort och afbrutet om Elsas föregående lif. Elsa hade varit mycket ombytlig till sinnes, tyckte hon, i synnerhet på sista tiden, och någon gång äfven både hård och elak, då hon velat förmana henne.
Magister Olaus bad mor Greta tacka Gud, som varit henne så nådig, att hon nu fritt fått bekänna sanningen. — Dock spordes ej, — tillade han, — om I sett ringen, som satan gaf henne, och hvarom denna unga flicka — han pekade härvid på Fingerlisa — nyss vitnat.
Mor Greta hade hit tills med sällspordt lugn aflagt sitt vitnesmål, men vid denna fråga började hennes läppar darra och den ena tåren letade sig väg efter den andre utefter hennes bruna kinder. Allas ögon fästes på henne. Man hade kunnat höra en flugas surrande, så tyst var det.
— Säg om I sett ringen, mor? — frågade magister Olaus ånyo.
En tung suck banade sig väg ur hennes bröst och hon sänkte hufvudet, i det hon sade tyst, nästan för sig sjelf.
— Ja, Gud nåde mig, för det jag så gjorde!
Det sorl, som nu uppstod, var så högljudt, att profosserna och vaktkarlarne fåfängt äskade ljud. Genom sorlet hördes Lars Skeppares stämma: