— Diable, så skall du ändock följa mig.
Han fattade henne om lifvet och sökte släpa henne med sig. Men för honom allena var bördan för tung.
Ute på isen hördes emellertid stadsknektarnes skrål allt närmare. Han ropade åt dem att skynda sig. Då kände han i detsamma en kraftig hand läggas på sin skuldra, och när han förvånad vände sig om, stod mannen i den bredskyggiga hatten framför honom.
— Släpp flickan monsieur! — sade denne häftigt. — Hon är icke för någon gardesbuss.
Kavaljeren log. Det var tydligen icke första gången han mött denne man såsom sin rival under nattliga kärleksfärder.
— Sådan dygdeprest ni blifvit min grefve — sade han gäckande — eller kanhända äfven ni vill skjuta på mitt villebråd?
— Monsieur!
— Kan hända min plit kan få lära Er en bättre lek?
— Allons!
I ett nu lågo deras kappor på snön. Värjorna blänkte i månskenet, och de stälde sig skyndsamt en garde mot hvarandra. Att döma af den ifver, hvarmed stötarne vexlades, var det icke blott ett stundens hugskott, som satte klingorna i rörelse.