Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i anspråk var en qvinna, som kom springande uppför backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta hejda sig af postknektens tillrop. Här lutade hon sig flämtande mot räcket. Hennes kinder blossade. Svart rikt hår böljade i vild oordning kring den i nacken nedhängande taftshufvan.
— Låt mig gå i fred! — utbrast hon, när knektarne sprungo fram och ville föra henne till elden. — Tron I väl att jag gjort något?
Hennes bruna ögon glänste. Det låg i dem både djerfhet och tillförsigt, och de småmysande skäggiga knektarne, städse redo att lemna Silenus för att dyrka Venus, sågo helt förbluffade på hvarandra.
— Hvart vill du då, dufvan min? — frågade en af dem, hvilken att döma af den urblekta fjäderbusken i hatten var deras anförare. Han stälde sig bredbent framför henne och smackade belåtet röken ur sin långa holländska pipa. — Så visst jag heter Petter Menlös lär sådan nattfogel som du icke flyga hem till eget bo.
— Och så visst jag heter Elsa Larsdotter — svarade hon — lär I veta lika godt som jag, hvart jag flyger, mäster Tistel.
— Skam flå mig bussar, om jag inte tror, att det är vackra Elsa, som de gjort så förnäm och grann med skinn på hufvan kan tänka. Nå vi äro ju riktigt någrannar, jäntan min, för stugan syns ju derborta mot skyn.
Hon såg honom käckt i ögonen och tillbakavisade temligen hårdhändt hans ömhetsprof.
— Kanske I vill inbilla mig — sade hon skrattande, under det att hon strök håret tillbaka under hufvan, — att I icke sett mig förr för allt det öl I druckit ur der uppe hos far? Men släpp mig fram nu, skall I ha mång tack mäster Tistel. Välkommen se'n när vi fått julbrygget färdigt!
Hon nickade fryntligt åt honom och ville fortsätta sin väg. Men mäster Tistel var mindre böjd derför. Hasta med mak, gör god sak, tänkte han alltid. Hon låg icke i sjön, der hon nu var. Dessutom var qvällsvarden snart färdig, och sedan bussarne fått sin grynvälling, skulle han följa henne ända fram till förstugudörren.
Medan de gnabbades härom, kommo tvenne kavaljerer uppför backen. Den ene var reslig till växten och bar gardets fälttecken, den andre, något mindre, höll sig några steg efter och tycktes vara den förres tjenare. När de hunnit fram till elden, gick den förstnämnde rakt mot Elsa och aftog artigt sin hatt, i det han sade: