Han lyssnade en stund oroligt till hennes tunga andedrägt, då ett buller utan för på gatan kom henne att plötsligt slå upp ögonen.
— Du är ännu hos mig? — sade hon mildt och klappade honom på armen. — Du har icke som de andre fått afsky för den elaka hexan?
— Så du talar, Elsa, — svarade Anders godmodigt. — Tror du att Anders Barberare skulle vara en så'n skinnkarpus?
— Du är en bra gosse, Anders, och vår Herre skall en gång löna dig derför!
Han lutade sig ned öfver henne och såg henne ifrigt i ögonen.
— Säg mig Elsa, — frågade han oroligt, — har du tänkt på, hvad du lofvade mig för ett år sedan?
— Ja, ja, många gånger!
— Och du svarar mig nu? — Hans röst darrade.
— Så hjertligt jag håller af dig Anders! — men endast som en kär barndomsvän. Du är för god för mig, Anders. Hexan, som alla peka finger åt, är ingen hustru för en ung mästare sådan som du, som vill gå i de förnämes hus. Tro mig, Anders, du glömmer nog snart mig för andra, som äro vida skönare och godare, som hafva mindre fel än jag.
— Aldrig Elsa! Under hela detta år har jag endast tänkt på dig.