— Hvad menen I, fader Grijs? — utbrast Anders, stirrande på honom.
— Såg du inte nyss hur de buro bort honom? Långe kaptenen vid gardet, han som bor här snedt öfver, råkade ju här om dagen att sticka till honom något för djupt under jackan. De ha' nog länge kifvats om kjortlarne, för si förstås.
— Så synd det måtte vara om den förnäma grefvinnan? — inföll jungfru Brita suckande. — Jag såg tydligt, hur hon vred sina händer, när de buro ut kistan genom porten.
— Hvad henne anbelangar — återtog åldermannen — är hon lika kavat som någonsin. Senast i går var hon uppe hos drottningen för att bedja om straff på Sparren. Fast aldrig fick hon komna ur bärstolen en gång. Men hvad går åt dig, gosse, inte var väl grefven far din heller... se så, värre skaddöd har händt förr, för si förstås.
— Kan hända mäster Schultz behöfver mig, — sade Anders tankfullt och reste sig upp. — Det var kanske stor excess der nere.
— Jo, lita på det; minst tjugu blanka klingor på hvardera sidan. Hör du, hustru, minst tjugu, säger jag, för grannen, som nyss var här inne, räknade dem, sa' han, och de vispade nog vackert omkring sig, vill jag lofva. Men nog var det nesligt, för si förstås, af den långe kaptenen att icke lemna grefven i fred, se'n han var död.
— Hvad I ha'n för ett godt hjerta, Anders Barberare! — sade jungfru Brita med ett smäktande ögonkast, då Anders strax derefter tog afsked. — Så hade nog inte tjocke Gudmund gjort, eller Mats Hake eller någon af de andre barberaregossarne. De hade nog fylt sina stop flere gånger än, innan de låtit dem stå tomma efter sig, för att hjelpa sin nästa!
Anders svarade ingenting. Han tycktes icke heller finna hennes handtryckning ovanlig, eller märka någon ovanligare glans i hennes blickar, fastän hon oafvändt stirrade på honom.
Förtviflad skyndade han hemåt. Det mörka stadshuset aftecknade sig skarpt mot den månlysta himmelen. När, tänkte han, skulle olyckan tröttna på att förfölja henne, som satt fängslad der, och som han nyss varit så säker på att kunna rädda.