När Anders lemnat Söderport bakom sig och trodde sig vara i säkerhet för vidare förföljelse, var hans första tanke att skaffa sig visshet om, huruvida mor Kerstin talat sanning eller ej. En beskedlig bondqvinna kom emot honom upp för backen med en stor korg på armen, och till henne vände han sig. Röd i synen och anfådd, som han var, af den häftiga rörelsen, var han nära att skrämma slag på henne. Men hans stammande frågor lugnade henne snart, och det var med ett medlidsamt leende hon svarade:

— Inte behöfver han, stackare, springa lungsoten på sig för slikt. — Tjufven vet, när det blir något af med den trollpackan. — Derpå blinkade hon förstulet åt honom och tillade: Kan tro, han hör till rättstjenarne?

Men detta gjorde icke Anders och icke heller hörde han, som hon derefter trodde, till stadsvakten, eller var någon profoss, gevaldiger eller slottsfogde. Hon skakade visserligen misstroget på hufvudet åt hans nekande svar, ty hon hade sin tro för sig, tyckte hon. Men då han inte heller tycktes vara någon af borgarvakten, gjorde det henne det samma, sade hon, hvad han var. Borgarvakten var deremot alls icke i hennes smak.

Sålunda hade hon enkom rest in till staden för att få se en riktig trollpacka, som denna Elsa Larsdotter väl skulle vara, om någon vore det, men hon hade icke fått se så mycket som ett smörjhorn en gång, och detta var endast borgarvaktens fel, ty den der “gnidaren” Fibiger hade ju trängt sig uti sjelfva mästermannens embete och tagit till sig justitiesvärdet och skulle nu processa derom vid rätten. Det var icke nog med att han lagt sig i hembageriet, tyckte hon, för att tvinga ärbart folk att tigga, i stället för att försörja sig på hederligt vis, utan nu ville han ock hafva en gratifikation eller frihet från accisen under ett helt år, om han skulle lemna justitiesvärdet åter. Och blåbukarne — dermed menade hon stadsvakten — som de skickade dit för att taga det till baka, fingo endast svedde tassar — ty hela borgarskrået mötte naturligtvis med blankt stål, som det osade annat af än af ugnsrakor och brödspadar.

Anders tackade henne och fortsatte vandringen till sitt hem. Det dröjde någre dagar, innan han åter vågade sig ned i staden. Men inga vidare efterspaningar hördes af. Tack vare den kälkborgerliga processlystnaden, hade hans slagsmål med mäster Hvittlock helt och hållet trängts i skuggan för tvisten om justitiesvärdet. Allas tankar voro riktade på denna märkliga fråga. Till och med mäster Kinkel, af hvilken Anders trodde sig hafva mest att frukta, bedyrade helt kavat inför rätten att ryktet om hans rymde fånge endast var ett påhitt af någre skrikhalsar på “Tre tunnor”. Han hade aldrig sett honom, än mindre velat föra honom till gillstugan. Att mäster Kinkel talade sanning, derom vardt rätten ytterligare öfvertygad, då mor Kerstin, rädd som hon var att anklagas för att hafva hjelpt fången på flykten, förklarade att hon aldrig hört något från mäster Kinkels mun, som varit mera trovärdigt, än hvad han nu försäkrade.

När Anders hörde sin tillvara som fånge så starkt i fråga satt, beslöt han att sjelf uppsöka grefven.

Det var en varm, solig vinterdag, som han i denna afsigt vandrade öfver Söderbro och styrde kosan in åt staden. Snön smälte på taken och rasade i stora flockar ned i de trånga gränderna.

I början af Österlånggatan kom en flicka i blå redgarnskjortel och med en vattenkruka i handen springande förbi honom, och när han vände sig om, såg han en trupp ryttare följa henne på något afstånd. De redo i skridt, skämtande med hvarandre, under det att de ryckte i tyglarne, för att få sina bredbogade springare att kroma sig för de häpna ansigten, som här och der dolde sig i fönstersmygarne eller bakom förstugudörrarne.

Vid Köpmantorget delade sig ryttarne i tvänne hopar, af hvilka den ene stannade vid högra sidan och den andre uppstälde sig midt emot, spärrande på detta sätt vägen för den från båda sidor påträngande folkskaran.

Anders märkte nu först, att hästarne hade svart flor vid öronen, och kunde häraf, samt af den gröna matta af nyskuret granris, som var strödd uppåt brinken till Bollhusgränden, förstå att det var någon förnäm person, som skulle jordas. Hellre än att taga en omväg, tänkte han derför, ville han vänta och åse ståten.