Följande dag var mönstring med borgerskapet på Barnhusgården. Denna aflopp icke utan mycket stoj och långa deliberationer, tack vare den hetsige mäster Jonas Värme.
Orsaken var följande. Sagde skråhöfvidsman hade nämligen någre qvällar förut anfört en patrull af borgarvakten. I den patrullen voro äfven Olof Abrahamsson, stockmakaren, Olof Fibiger, bagaren, Magnus Grå, karduansmakaren, jemte flere mindre betydande. Det var redan nedmörkt då de lemnade Söderport och mäster Fibiger föreslog derför facklor. Men, som ofta händer när rådet kommer från en underordnad, lemnades det utan afseende.
Visserligen tyckte Jonas Värme att han var mager och tunn som ett gorån, då Fibiger deremot var däst och uppblåst som en skånsk smörlimpa, men hvad kuraget vidkom ville han icke byta. Mången grofväxt gesäll hade fått plikta för sin ringaktning rörande hans armstyrka, och äfven om spökena voro af kött och blod, tyckte han, behöfde han icke låta lysa för sig som giftaslystna baljäntor.
Alltjemt ordväxlande härom, hade de kommit ett stycke uppför Hornsgatan, då de plötsligt fingo höra gälla rop om hjelp. Mäster Fibiger ville nu skynda ner åt berget, för att efterse, hvad å färde var, men som vanligt, då han ville något, ville Jonas Värme motsatsen, ty han tyckte, att ropet kom från andra sidan sjön. Inne i staden var det ofta excess, och dit in kunde de icke löpa. I stället för att, likmätigt sin pligt och i öfverensstämmelse med konungens stadga och plakat, skynda efter våldsverkarne, föreslog han derför att de skulle helsa på gamle Tunnman, krögaren på “Gyllene Råttan”. Som Jonas Värme hade makten, följdes de också dit. Der spenderade han sedan mycket på spanskt och pipor, allt under sitt vanliga skämt öfver mäster Fibigers frodiga hull.
Nu begaf det sig emellertid icke bättre, än att den, som skrikit varit en af enkegrefvinnan De la Gardies frälsebönder, och att de som fått honom att skrika, varit tre anständige värfvare under öfversten Lichtons regemente. Under förevändning att vilja spela “putte” med honom, hade de lockat honom bort till Skinnarviksbergen och der tagit från honom både pengar och kläder, samt dess utom några bref från grefvinnan, hvilka denna höga dam ogerna ville mista.
När gerningsmännen sedermera aktionerades för rätten, hade äfven Jonas Värme måst inställa sig, hvilket åter haft till följd, “att en nästan fullständig rebellion och galenskap varit nära att få makt med hela det vällofliga borgerskapet.”
Under mönstringarna denna tid brukades nämligen att öfverståthållaren “ädel och välboren” befordrade eller degraderade inom borgarvakten efter förtjenst och skicklighet samt skråens betydenhet. Nu hade Jonas Värme i flere år sträfvat efter att från simpel rotemästare, som han var, klifva ett steg högre upp till så kallad “Gefreiter”. Många tunnor öl hade han för den sakens skull spenderat och många dubbla par hjortskinnshandskar hade han skaffat nye egare. Men tack vare hans misstänkta uppförande mot Lichtons värfvare, vardt nu på sjelfve mönstringsdagen hans gamle fiende, mäster Fibiger i stället utsedd till Gefreiter. I Värmes ögon gälde skymfen hela skrået, och hur han pratade härom med sina vänner, fick han dem slutligen att nedlägga vapen, så att, då kompaniet skulle marchera till mönsterbordet, endast fem man utom Fibiger kommo fram. — “Men då röt, — för att nytja Magnus Grås' ord, — Hans Excellens, den nådige grefven och öfverståthållaren, i egen hög person helt anskrämmeligt till borgarne, att de voro pultroner och bönhasar allihop. Jonas Värme — svängde visserligen och cirkulerade vidt och bredt häremot, och sade bland annat till hans höggrefliga nåde, att om det bland spetsmakareembetet fans en och annan skälm och bedragare, voro bagarene icke annat allihop än skälmar och pultroner, som i alle sine da'r borde rida galopp på trähästen för sina falska vigters skull. Men nu vardt den höge herren ännu vredare, förstås, derför att Jonas Värme vågade tala honom till oåtspord, och till sist så förtörnad, att han genast degraderade honom till simpel knekt. Han hade nog, Gud bättre, satt honom ned i sjelfve tjufkällaren, om inte mäster Fibiger sjelf gått i kaution och borgen för, att han ej skulle rymma. —”
Någre timmar efter detta uppträde suto de gamle vännerne och drucko försoningsskålen i det låga, af gräslök, kumminost och utspildt öl doftande källarrummet på “Tre tunnor” vid Drottninggatan, afvaktande timmen, då de skulle utgå på patrull. Humöret var, af lätt förklarliga skäl, å ömse sidor mer än vanligt retligt och då mäster Fibiger till sluts råkade tala om de gamla goda tiderna, kom Jonas Värme strax i sådant raseri, att ett halft dussin ölmuggar i ett ryck försvann från bordskanten.
— Nehej, bror! — skrek han, i det han vägde mot det rankiga bordet, så att det utslagna ölet rann ned på golfvet mellan hans ben. — Nehej, säger jag, tacka vet jag i salig kungens tid... tacka vet jag då, för det var hufvud det!
— Hvad har väl kungen och kronan att skaffa med käre brors otur i dag? — frågade mäster Fibiger med illparigt småleende. — Inte ett fnatt en gång! Men akta dig vackert, ty håller du på än längre, blir du kanske snart så stark, att hvarken krus eller muggar hålla.