— Var lugn Ers nåd! Justitiesvärdet är icke i riktigt lag, ska' jag säga. — Studenten här om dagen var något styf och kantig af sig och det fick ett stort hack på väl en tum i eggen. — Nu bor der borta på norra malmen Johan Skärslipare och det är en rapp karl, ty hans slipsten gör icke mer än två hvarf om året, ett om jul och ett om pingst. Men då hinner han slipa sin byxknif så hvass, att han kan skafva de största bitarne ur helgdagsmaten för grannarne... Han ska' nu få börja att slipa svärdet i morgon. Och om höga magistraten sen brummar, ser hans nåde, så är felet hans, ty inte kan man nyttja en vanlig yxa heller. —

Grefven gillade detta förslag. Han brydde sig dock icke om, sade han, hur mäster Hvittlock stälde med saken, blott det gick som han önskade, och detta lofvades å den andra sidan med hand och mun under otaliga bugningar.

När grefven lemnade Hvittlocks stuga, för att vända hemåt, var det nära midnatt. Malmarne voro denna tiden på dygnet allt annat än säkre, och utan fackla hade man till och med svårt att hitta vägen mellan de vattenfylda groparna och de månge högar af afskräde, som under dagen utkastats från husen på sidorna.

Grefven hade icke gått många steg, då ett starkt fackelsken syntes från en af sidogatorna. Strax derpå framkom om hörnet en sällsam trupp, med rykande facklor och dragna värjor. De senare slogos oupphörligt mot stenar och husväggar, under rop och skrål.

I spetsen för truppen gick en trasig spelman, hvilken af alla krafter gned på strängarne af en sprucken fiol.

Grefven påskyndade sina steg, för att komma förbi hörnet, men då kom en likadan trupp tågande från andra sidan, rätt emot honom. Det handlade förmodligen om någon allvarligare excess, de två partierna emellan. Grefven tycktes åt minstone antaga detta, ty, i stället för att fortsätta sin väg, smög han sig så nära som möjligt intill husväggen, förmodligen i hopp att icke varda uppmärksammad. Men knapt hade den sist nämnde truppen kommit fram på halft pistolhåll från honom förr än en medelålders, reslig man, som gick bredvid spelmannen, ropade åt honom.

— Monsieur! Vi hafva helt visst något obytt!

— Helt visst, mon cher! — svarade grefven kallt, då han i den talande igenkände sin värste vedersakare, långe Sparren vid gardet. — Också jag har den käppen hemma som är gjord för Er rygg.

— Om förlof, min herre, men denna värja är på närmare håll, och den längtar efter värdigare föremål. Min lösen är, — tillade han och saluterade artigt med värjan, — Er dödsgång!

— Och min är, — sade grefven, ursinnig, — åt helvetet med Er och hela Er afföda! Gemen skam öfver Er döda kropp!