De sista orden dogo bort i ett oredigt mummel, ty Sara hade redan vid de första orden slagit igen dörren bakom sig.
— Hon har blifvit så mungipig på sista tiden, ska' Ers nåd tro — sade mäster Hvittlock och sköt fram bänken till bordet. — Men håller man bara stramt i tömmarne, går nog lasset skäligen jemt, om än hjulen en och annan gång falla ur spåren.
— Jo jo, gamle Hvittlock, — svarade grefven skrattande, — sade jag dig icke att ung hustru är gammal mans död!... Men nu var det om mina falkar, jag ville tala och icke om din hustru. — Kan du skaffa mig några stycken sådane bestar, men icke af de öländske?
— Slikt handtverk har jag glömt Ers nåd! — stammade mäster Hvittlock förvånad. — Dertill är Greger Matsson midt emot mycket bättre, fast han kanske inte är uppe så här dags!
— Nå det blir min affär om du handlar dålig vara, förstås, men i de gamla bygderna der ned åt Skåne, der jag alltid köpte mina föl förr i tiden, när jag rustade under fanan, bör du än i dag vara som barn i huset.
— Förstås Ers nåd, nog borde de väl kännas vid mig, kan tänka, — sade mäster Hvittlock och vred sjelfbelåtet sina yfviga knäfvelbårar. — Hur månge skulle då Ers nåd behöfva och när skalle de vara här?
— Tolf är i minsta laget.
— Hela dussinet? — ropade mäster Hvittlock, och spärrade upp sina rödsprängda ögon. — Tolf jagtfalkar! I Herrens namn, de kunna då inte fås på nära håll!
— Du får fri täring och särskild handpenning för hvarje! Men jag har brådt om, — tillade grefven och reste sig. — Jag ville gerna att du gåfve dig i väg redan i morgon afton — senast på lördags morgon.
Mäster Hvittlock skrufvade fingrarna åter och fram genom knäfvelbårarne och vindade alldeles förskräckligt med ögonen. Derpå såg han sig försigtigt omkring, för att öfvertyga sig om att hans hustru icke var i närheten.