— Måtte djefvulen strypa den skälmen om han det gjorde?
— Såg det sjelf, Ers nåd, bakom dörren, der jag stod, ja, så visst som jag står här. Hur han fått det, kan ingen veta, men med trolleri har det nog varit, ty hvad han sade om flickan, liknade bra mycket sanning.
— Guds död karl, om du narrar mig.
Bertil plirade på ett egendomligt sätt med sitt friska öga, när han hviskade:
— Hvad gör det i allt fall, Ers nåd? Eld tar må hända bättre än vatten. I nästa vecka skall hon brännas!
— Hon skall så för böfveln heller! — utbrast grefven häftigt.
— Men Ers nåd...!
— Tyst karl! Sapperment...
Grefven stod en stund försjunken i tankar. Ett sällsamt leende spred sig kring munnen. Han tillslöt ögonen och smackade med läpparne.
— Hvilka ögon, Bertil!... Svarta och eldiga som en sydländskas! De fördömde svartrockarne, som störa all vår glädje här på jorden... Om hon bara inte tappat ringen, det lilla trollet!... Och läppar röda som körsbär! — Bertil, du måste laga att vi ännu en gång få henne fast...