(begge afträda.)
HELEKA (ensam)
Ack, skönhet, hur du mycket ondt bland menskor gör,
Men räddar dem, som dig besitta dygdesamt!
J sågen ju, hur hon hårspetsen klippte af.
Att skona fägringen; hon samma toka är.
Må gudarne dig hata, som du störtat mig, 130
Och honom här, och Hellas! ve mig, usla, ve!
(Khoren nalkas.)
Der komma desse, städs uti min bittra gråt
Deltagarinnor; blott de nu ur sömnen ej
Den lugne väckte, och ur ögat pressa tårn
För mig, enär jag åter brodren rasa ser. 135
O J kärälskeliga mör, med sakta fot
Er närmen! bullren icke! ej här vare stoj!
Förty er vänskap är mig angenäm, men dock
Olycka vore, om min broder vaknade.
Stilla, stilla! mjuka steg med kängorna | Str. 1 140
Tagen, och stojen ej, buller ej vare här!
Viken härifrån fjerran,
Fjerran från bädden hans!
KHOREN.
Se, jag hörsammar.
ELEKTRA.
Ack, ack, som pipans andedrägt 145
Ur fina röret, så vare, min vän, din röst!
KHOREN.
Välan, så stilla som herdepipans
Min stämma är.