Du gudamö, jag faller ned vid dina knän, Och tager in en ingalunda lycklig plats, 895 För min skull, och för hans, jag, omsider sedd, Är i beråd, att se med egna ögon dräpt. O, må du icke för din broder min gemåls Hitkomst berätta, som i kärsta armar ländt! Ack, rädda honom, ber jag dig, och mot din bror 900 En sådan systerkärlek aldrig nånsin röj, Som köpes på bekostnaden af pligt och rätt! Gud hatar öfvervåld, samt bjuder menskorna Sitt eget gods besitta, och ej gå på rof. Man måste låta fara orätt fången skatt, 905 Gemensam himmelen för alla dödliga, Och jorden är, på hvilken, riktande sitt hus, Man annor gods ej hafva bör, och ta med våld. På gudars bud, men högst olyckeligt för mig, Mig Hermes gaf åt fader din, att räddas så 910 Åt denne make, som mig återtaga vill. Hur skulle, dräpen, han mig återfå? och hur Din fader åt den döde ge den lefvande? Besinna nu, hvad himlen fordrar och din far, Om både guden och den döde vilja, om 915 De icke vilja, att man andras återger. Det förra, tror jag; och derför din vrånge bror Ej bör du mera lyda, än din frome far. Men om du, som orakelgifverska, ändock Din fars rättvisa fordringar tillintetgör, 920 Men orättvise brodrens önskan fyller opp, Det skamligt är, att gudars råd du alla vet, Vet hvad som är, hvad ej; men ej, hvad rätt. Mig arma, som i sådan ofärd är försänkt, Befria, och den blinde slumpens verk förstör! 925 Ej finns en dödlig, som ej hatar Helena, Om hvilken det i Hellas heter, att, min man Förrådande, jag bott i Phrygers gullpalats. Men om jag Hellas' trampa får och Spartas jord, Och de få se och höra, huru gudars svek 930 Dem ödde, och förräderskan var icke jag, Bland kyska makars tal de åter teckna mig, Och jag styr ut min dotter, som ej anbud haft, Och lyktande mitt smärtesama irrtåg här, Jag njuter rikligen af hemmets öfverflöd. 935 Ty hade han — med ett ord sagdt — i striden dräpts, Med tårar åt den mistade jag hyllning gett, Men skall man nu den räddade beröfva mig? O nej, du gudamö, hos dig bönfaller jag: Mig visa denna ynnest, och din ädle far 940 I seder likna; ty för barn är skönsta pris, Att den som eger en rättskaffens fader, sjelf Ådagalägger samma tankesätt, som han.
THEONOE.
Bedröfvelig är visst framställningen, du gjort, Bedröfvelig din lott; men gerna önskar jag 945 Af Menelaos äfven höra ord i sak.
MENELAOS.
Mig egnar ej på knä för dig att falla ned, Ej heller fukta ögonen med tårar; ty Jag öfver Troia, genom vekhet, bragte skam. Visst säger folket: höfves nog välbördig man, 950 Att låta tåren, i olyckan, trilla ned. Men denna ära, om det eljes ära är, Jag aldrig öfver goda modet ställa vill. Dock, om dig synes godt, att rädda fremlingen, Som rättvist fordrar, att sin maka återfå, 955 Så gif, och rädda! Om ej detta lyster dig, Jag ej för första gången nu, men mången gång Olycklig var, och nedrig qvinna heter du. Men hvad jag anser värdigt mig och rättvisan, Och hvad som aldramest ditt hjerta gripa skall, 960 Det vill jag vid din faders grift uttala varmt: Du gamle man, som denna graf af sten bebor, Min maka återgif, som jag af dig begär, Som Zeus hitsände, för att räddas mig af dig! Nog vet jag, att ej du, som död, kan återge; 965 Men ej sin fader, den ur graf anropade, Och ärofulle, någonsin hon önska kan Vanrykte nu, då saken är i hennes våld, O, dödsgud Hades, äfven dig åkallar jag, Dig, som just för min makas skull mång offer fick, 970 Utaf min glafven härjade, och har din lön: Dem allesamman lefvande tillbakasänd! Om ej, så tvinga henne, att, sin frome far Ej olik, hon tillbakagifver min gemål! Men om min maka J beröfva ärnen mig, 975 Hvad hon i talet gick förbi, framställer jag. Af ed jag bindes, gudamö, besinna det! Att först inlåta mig i tvekamp med din bror, Om han skall stupa, eller jag: helt enkel sagdt. Men om han ej tillstrids vill ställa fot mot fot, 980 Och medelst hunger jagar oss, bönfallande, Jag fast beslutit döda henne, och dernäst I hjertat störta detta mitt tvehvässta svärd, På sjelfva kumlet här, att blodets rännilar I grafven nederdrypa, och vi ligga må 985 Två lik invid hvarandra, på välpyntad graf, Åt dig till evig smärta, åt din far till skam. Ty henne ingen äkta skall; ej broder din, Ej någon annan, men jag bringar henne hän, Om ej till mina, till de dödes boningar. 990 Hvad nu? igenom tårarna förqvinnligad, Jag vore mera ömkelig, än bragderik. Dräp, om dig lyster! nesligt du ej dräper mig; Låt dig beveka heldre dock af mina ord: Då är du rättvis, och jag makan återfår. 995
KHOREN.
Af dig beror, du gudamö, utgången nu; Fäll sådan dom, att alles bifall lemnas dig!
THEONOE.
Fromsinnad är jag af natur och böjelse, Mig sjelf jag älskar, och min faders goda namn Jag ej vill smutsa, och min bror ett gunstbevis 1000 Ej heller gifva, som vanryktad gjorde mig. Ett herrligt tempel åt Rättvisan finnes redd Uti mitt bröst, och då jag det utaf Nereus I arf har fått, jag Menelaos rädda skall. Och efter Hera vill dig visa välbehag, 1005 Med henne delar jag beslut, men Kypris mig Bevågen vare, fast vi ej gå samma väg, Och jag vill bjuda till, att evigt jungfru bli! I hvad du här vid grafven förebrår min far, Jag åsigt delar: orätt vore gjordt af mig, 1010 Om jag ej gåfve; ty ifall han lefde, sjelf Åt dig han skulle henne ge, åt henne dig. En sådan rätt tillkommer alla menniskor, Såväl inunder jord, som ofvan jord. Och själn Utaf de döda lefver ej, men eger qvar 1015 Odödligt vett, upp till odödlig ether flydd. Att derför göra saken kort, jag tiga vill Med hvad nu bönfallit om deltagerska Uti min broders galenskap jag aldrig blir. Så gör jag honom verklig tjenst, fast jag ej tycks, 1020 Ifall jag vänder honom bort från gudlöshet. Utfinnen derför sjelfve rätta vägarna, Men jag vill stiga undan, och förblifva stum. Från gudarna begynnen, och anropen först Kypris, att hon till fosterlandet släpper dig, 1025 Och Hera sedan, att vid gammal gunst hon blir, Som för din räddning, och för din gemåls hon hyst, Och du min döde fader, allt hvad jag förmår, För gudahörsam, aldrig gudlös heta skall.