— Du får en krona i morgon, om du låter dörren stå, viskade nattugglan, men i detsamma hörde hon steg på gatan och vädrade rov.
— Seså, tag nu hundkräket ... men dörren ...
Hon knöt näven i luften, ruggade upp sig ett tag och strök åter ut på gatan.
— Tyst, jaja men det är då för galet, sade den gamla för tredje gången på den lilla stunden och slevade in på gården i sina nedtrampade för stora manspjäxor.
Så tryckte hon på en knapp och trollade fram ljus i fem trappvåningar. Hunden sprang före uppför fyra marmortrappor, krafsade på en dörr, återvände för att möta den gamla och fortsatte så upp och ned för trapporna, tills gumman med en skrällande hostattack hunnit upp.
En ung kvinna i nattdräkt och med huvudet fullt av papiljotter öppnade dörren på glänt, och hunden trängde sig in.
— Å det var snällt Tilda, sade hon. Vad skulle direktören sagt, om Bjuttan hade varit ute i natt. Det kan väl inte ha hänt något?
— Äsch, dom ränner väl inte så här tids heller, sade den gamla godmodigt och hostade sig åter nedför trapporna.
Nere på gården plockade hon till sig en kruka och en spann som hon satt i trappdörren. Hon kastade en skygg blick mot planket, som avslutade den obebyggda ändan av cementgården. Där stodo tre hängbjörkar med grenarna gråtande av dimma mot fjärrljuset. Där var också ett slags berså med några trädgårdsbänkar. Det var som ett par skuggor, stycken av natt, hade rört sig därborta, men den gamla vågade inte se närmare efter. Hon fick en påminnelse om kronan hon skulle få nästa kväll, mumlade om att något var på tok, stramade nästan upp sig ett tag, men med sitt vanliga, »tyst, ja ja, men det är då för galet» traskade hon rakt över gården och ned genom en av källaringångarna.
Där uppför de många marmortrapporna bodde pudeln, men här, en cementtrappa ned, hade den gamla sitt rum, där golvet var tre och en halv aln under jordens yta. Det hade direktör Stråvall själv sagt, och sannerligen om han tog fel på siffror och mått.