»Ja, hennes samtycke ... Vår broder, biskop Hans, har bekommit stränga tillrättavisningar av vår herre konungen för en klosterjungfru. Menen I, att, om detta ärende kommer för konungens öron, han skall låta det mera hava sin gång än det förra? Jag tror det icke, och jag säger eder, jag vill icke hava min hand med i denna härva. En annan väg vill jag gå, viss om att vår heliga kyrka dock skall segra med andra medel än dem, som behöva natten för att verka. Sannerligen, helvetets portar skola icke varda henne övermäktiga!»
»Visliga talen I, fromme fader ärkebiskop,» vidtog biskop Peder, »dock är det en sanning, att kyrkan icke kan bestå, om man berövar henne sin egendom, och mig synes, som om de medel, vilka användas för detta ändamål, helgades just därigenom; ty visst är, att det strävande, som har själens frälsning till sitt högsta mål, aldrig kan vara av ondo. Peder Dobblares dotter kan väl vara av annan mening, hon är snärjd i världens garn, men skola icke en gång hennes tårar förbytas i glädje, när hon finner den salighet, som den heliga kyrkan berett henne, ... berett henne av idel kärlek, en kärlek så stor, att den tvingat sig på henne emot hennes vilja? Visserligen skall det så bliva!»
»Det månde tillåtas mig,» började därefter den biskoplige stallmästaren med en bugning för prelaterna, »att påpeka ännu en sak, nämligen testamentet. Där står uttryckligen, att min avlidne frändes förmögenhet skall tillfalla kyrkan, sedan jungfrun, med Guds nåd, avsvurit världen och ingått i Vadstena kloster. Jag har granneligen rannsakat både ordlydelsen och meningen i min döde frändes vilja, Gud hans själ nåde, och har även sport min nådige herre, vördig fader biskop Hans, till därom. Något tvivel om, vad som här är rätt, kan således icke uppstå, så vida som lag och rätt ännu få njutas i Sveriges land.»
»Den tron haver ock jag,» tillade priorn, »och synes det mig, att denna utgångspunkt i detta ärende är den rätta; jag tror mig ock känna den ädla jungfruns sinnelag och veta, att hon själv, tidigt prövad av livets sorger och bedrövelser, längtar till det heliga klostrets frid. Och kunna vi sålunda med bästa samvete arbeta icke blott för kyrkan, utan även för jungfruns själ.»
»Ännu ett namn finnes dock här i Ingewald Torstenssons testamente,» vidtog ärkebiskopen, dragande framför sig ett pergamentsbref, som låg på bordet framför honom. »Här talas om den avlidne Hans Pederssons fader, Peder, gemenligen kallad Dobblare. Honom tyckens I icke vilja taga med i räkningen.»
»Funnes den mannen,» gentog franciskaner-ministern, i det han steg upp från sin stol och med ett inställsamt leende lutade sig fram över bordet på sidan om ärkebiskopen samt pekade på det i pergamentsbrevet förekommande namnet Peder Dobblare, »stode den mannen att finna, så vore saken utan allt bekymmer på det klara. Peder Dobblare har icke av sin frände Ingewald blivit ihågkommen med mera än dessa 10 mark, vilka Ingewald gav till underhåll av det stora huset i Gråmunkegränden, som han, till sin själs frälsning, Gud och S:t Franciscus vare honom nådig, gav till vårt kloster. Överlevde Peder sin frände, så skulle hela förmögenheten komma klostret till godo ...»
»Och i motsatt fall ...?»
»Därom, eders nåde, finnes intet ord i min frändes testamente!» svarade Gert Bryningh. »Jag har själv jämte Olof Mikelsson, rådmannen, och Carl Guldsmed, bevittnat så väl här föreliggande gåvobrev som det andra testamentet, vilket min nådige herre, biskop Hans, haver i förvar och varav jag här har en bevittnad avskrift.»
Stallmästaren framtog och överlämnade, ödmjukt bugande, till ärkebiskopen den nämnda avskriften, som fullkomligt bekräftade franciskaner-ministerns ord. Ärkebiskopen genomläste med noggrannhet dokumentet, varpå han lade det ifrån sig på bordet och såg frågande på Gert Bryningh.
»Ett märkeligt testamente,» sade han och skakade på huvudet, »ett märkeligt testamente! Utan tvivel månde högst egna förhållanden varit rådande mellan dessa män och jag vet knappt att säga, om, oaktat testamentets klara ordalydelse, det kan vinna laga kraft.»