— Jo, han har varit sjökadett, sägs det förstås, och nu ska han lära på fiske, efter som hans far är rik, sägs det, förstås.
Intendenten hade satt sig vid fönstret, när samtalet började, och åsåg, huru fröken Maria och assistenten kastat varpa. Han hade även sett, huru hennes klädning lyftats framtill varje gång hon lutade sig bakåt för att bränna den andres boll. Nu såg han, huru assistenten skämtsamt lutade sig neråt, när klädningen for upp, liksom med gest och min antydande, att han såg något.
— Hör nu, upptog han; jag har tänkt länge på, att här skulle vara till stort gagn för folkets ekonomiska bästa, att det fanns en handelsbod, så att mänskorna sluppo ro till staden för att handla, och möjligt vore också, att handelsmannen kunde förskottera dem varor, mot att han avsatte deras fisk. Vad säger herr Olsson om det?
Predikanten strök sitt långa hakskägg, under det hans ansikte uttryckte en hop skiftande begär och vaggande meningar.
Intendenten såg nu genom fönstret, huru assistenten äntrat utkiken och bröt sig ut på armarne, under det fröken Maria klappade i händerna nedanför.
— Jo, säg, herr Olsson, om man kunde få en handelsbod här, skulle det ju icke göra annat än gott.
— Men si, kommunalen tillåter det nog inte, om inte man fick en handelsman, som man kunde lita på, jag menar en person, som …
— Vi tar en andligt sinnad och låter andel i vinsten gå till kapellfonden, så få vi både kommunen och stiftelsen på vår sida.
Nu klarnade det i ansiktet på predikanten:
— Ja, på sådant vis skulle det kunna gå för sig!