— N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar smörja, den hålen!
— Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam.
— Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med, innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si, du tror aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var också så mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi hanka me’n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!
— Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land också; men han kan så mycket, som andra inte kan; och sjökarlar få vi aldrig mer, för de gå till flottan och tullen och lotsverket, så hit kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får.
— Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina 16 orsaker, och därför säger jag som förr: se opp med ögona!
— Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara hemma och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta folket från arbete, som du gör.
Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:
— Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något ska en ha att roga sig med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken med, och gården ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, efter som han är brandförsäkrad.
— Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, så det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock, det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom till att ordna me’t, och få se om inte Carlsson är mannen till’et.
— Nå, så lät ’en göra’t då! snäste Gusten och reste med handen sitt kortsnaggiga hår på ända, så det stod som spik. Se där är Norman! Kom och ta en halv nu, Norman!