Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.
— Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en hängds.
— Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara!
Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna, dock utan att ge ett ljud ifrån sig.
I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.
Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
— Nu, din håle, skall du få bada!
Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och vräkte honom i sjön.
Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.
— Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att 135 folket lystrade oppe på backen och redan skyndade till.