— Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem, tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner jag inte, men på land, där är jag hos mig, och där vill jag råda.
— Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag och få språka vid dagsljus. Nu ska 13 Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig sedan.
Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt. Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.
— Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.
Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna, och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.
Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom nu klivande sonen i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på bordet vid dörren.
— God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den nykomne.
— God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade brösten och de sjögröna nackarna. — Ni har haft gott skytte, ser jag. Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!
Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som halvskymdes av ljusröda ögonhår, 14 och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit öppen, blev blyg.
— God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.