När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot de hemkomna stadsresarna, var Carlsson mycket kärvänlig och undfallande, så att gumman strax märkte, att något kommit emellan.
Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och räkna ifrån sig pengarne; och så skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt och drängen syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men gumman släppte honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse.
— Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon — han var väl oppe hos professorns, kan jag tro?
— Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen obehagligt berörd av minnet.
— Nåå, hur mådde de?
— Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om ens.
— Nå, så, vad fick han för gott då?
— Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.
— Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också?
— Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.