Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig, bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern syntes icke så mycket.
Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var den klokare och därför segrade han.
Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt, ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful och gammal, men han fick också honom snart i sump.
I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya linor i alla varpen, och se, 44 strömmingen fastnade bättre än förr; i stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson både årder och vält.
När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan; skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på dörren.
— Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå snäll, han.
Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven oemotståndlig.