När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla sängar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen lyste fullt och bländande in i köket.
Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut på backen för att tvätta sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna och blev klippt i håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en ren nattkappa, stor som en daglig tidning, och bästa stövlarna voro också på. Vid en fotlös järngryta, som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med en klick grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.
I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.
— Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson såsom morgonhälsning.
— Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte Rundqvist; för vi ha två romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med onyttigt arbete.
Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan Clara gick till matboden att hämta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk, som dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller om buller utan anseende till person och avsedda till husets löpande behov. Där lågo bleka mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor, gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar, sikar; alla med någon skavank: en sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett vilsegånget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare. Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet och så gick sällskapet i grytan.
Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson klätt sig och slog några lovar ute på backen för att se på lägenheterna.
Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, låg på en backknalle vid södra och inre ändan av en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, utan kunde tro sig vara vid en liten insjö oppe i land. Backknallarne sänkte sig ner till en dal med betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade med lövskog av björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad för de kalla vindarne genom en höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av ön utgjordes av talldungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan vilka en åkerlapp här och där var upptagen.
På backen stod jämte boningshuset matboden, 24 och ett stycke därifrån låg storstugan, ett rött knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket gamla Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan gumman ej ville bo ensam där och onödigt många eldstäder skulle dragit för mycket på skogen.