Kom så gamle Wäinämöinen
Fällde aspen från hans skuldror,
Björken ifrån tinningarna,
Högg från käken stora alen,
Vide-busken nedom skägget,
Furu-trädet från hans tänder,
Stjelpte granen ifrån pannan,
Från hans skuldror stora tallen,
Dref den jernbesmidda stören
In uti det öppna gapet,
Uti käften, hvilken gnisslar.
Wipunen i sånger kunnig
Genast upp från sömnen vaknar;
Kände stören hårdt sig träffa,
Plågades af häftig smärta.
Bet det öfra, mjuka jernet
Uppå jernbesmidda stören,
Kunde dock ej bita stålet,
Icke äta jernets hjerta.
Öppnade sin mun än mera,
Bredde ut de vida käftar
För att sluka Wäinämöinen.
Nu den gamle Wäinämöinen
Kom i munnen på den vise,
I den starke mannens mage.
Dröjde länge på hans tunga,
Vräktes af och an i svalget,
Sjönk så slutligt ned i buken.
Skjortan der till smidja reder,
Gör af skjortans ärmar blåsbälg,
Pelsen till en pust anordnar,
Ordnar byxorna till bälgrör,
Strumporna till rörets mynning.
Knäet såsom städ han brukar,
Såsom hammare sin armbåg'
Och som tång sitt lilla finger.
Smider klappande med hammarn,
Städet klingar under slagen,
I den starke mannens mage,
I den maktförseddes sköte.
Wipunen i sånger kunnig
Sjelf till orda tog och sade:
"Hvem bland männer kan du vara,
Hvilken utur hjeltars skara?
Hundra männer har jag slukat,
Bragt om lifvet tusen hjeltar,
Aldrig än din like funnit.
Kolen komma mig i munnen,
Bränderna på tungan sveda,
Jernets slagg i halsen stiger.
Hvadan, Hiisi, är du slungad,
Hvadan har du kommit, stygge,
Hvadan, djefvul, i mig farit,
När så samvetslöst du kommit,
Vandrat utan skam och blygsel
För att bita, för att fräta,
För att äta, för att gnaga?
Är du en af Skaparn alstrad,
En af Gud tillåten sjukdom,
Eller är för lön du tingad,
Rustad ut emot betalning?
Är du en af Skaparn alstrad
Och af Gud tillåten sjukdom,
Jag mig anförtror åt Skaparn
Och på Gud mig fast förlitar.
Gud ej öfverger den goda,
Skaparn ej förgör den vackra.
Men om du för lön är tingad
Rustad ut emot betalning,
Tör jag bringa dig att lönlös,
Penninglös ifrån mig löpa,
Vika hädan guld förutan.
Nog man dina anor känner,
Vet hur, listige, du uppväxt.
Är du Kalma ifrån grafven,
Djefvul från den helga jorden,
Ifrån mullen, hvilken pöser,
Från den ofta rörda jorden?
Har du stigit upp från vattnet,
Ifrån hafvets fradga runnit?
Är du utaf vinden vaggad,
Är af hafvets svall du drifven?