Gnid nu dina begge bänder,
Dina finger-spetsar gnugga,
Bringa guldet till att färdas,
Sänd ditt silfver ut att vandra
Gent emot den hvita mannen,
Den med björken ganska lika.
Du Tapios honungs-jungfru,
Skogens lilla, vackra tärna!
Spela på din honungs-pipa,
Låt nu honungs-hornet fröjda
Gunstiga värdinnans öra.
Ej värdinna må du vara,
Om du ingen piga håller,
Icke lönar hundra pigor,
Tusen andra hjon ej äger,
För att dina hjordar valla,
Flitigt vakta allt ditt vildbråd.
Mielikki skogs-sonens hustru,
Tuulikki, du Tapios dotter,
Bryt ett spö af veka rönnen,
Tag af enträd dig ett gissel
Ända bortom Tapio-berget,
Från hägg-bergets andra sida,
För att drifva fram ditt vildbråd,
Längre dina hjordar jaga.
Kör dem närmare till randen,
Till mest öppna svedjeländer.
Den som ej är snabb att springa,
Slå med spöet uppå gumpen;
Den som löper bort från vägen,
Smäll mot ögonen med pisken,
Drag från öronen på vägen.
Kommer så en bäck till möte,
Går en rännil öfver vägen,
Laga dit en bro af silke,
Trappa utaf röda garnet.
Dunkelskäggig skogens gubbe,
Frejdad konung öfver djuren!
Skogarna med svärd omgjorda,
Sätt i öknens hand en klinga,
Kläd i linne ökenskogar,
Andra skogar pryd med kläde.
Asparna styr ut i vadmal,
Granarna med guld besmycka;
Spänn kring furur koppar-gördlar,
Omkring tallar silfver-bälten,
Björkar pryd med silfver-fransar.
Gör som fordom du ock gjorde.
Under dina gåfvo-tider
Och på mina fångste-dagar.
Ty då jag gick ut i skogen.
Då jag hann till ödemarken
Och i öken-skogen uppsteg,
Framkom ändtligt upp på backen:
Månlikt lyste granens qvistar,
Furuns grenar såsom silfver,
Tallens toppar sollikt glänste,
Aspens toppar såsom vadmal;
Goda gossen sken som måne,
Såsom sol den sköna flickan.
Öppna nu ditt stora visthus,
Rigla upp din bodas benlås,
Tag derur en gyllne klubba,
Hammare af koppar gjuten,
Hvarmed du i öknen slamrar,
Väsnar uti öde-skogen,
Uppå vildbråds födslo-ställen,
Der de ludna djuren växa,
Så att villebrådet skyndar,
Skogens hjordar måtte rusa
Emot mannen, som dem söker,
Framför hjelten, som dem tager.
Bilda utaf guld ett gärde,
Gör en gärdsgård utaf silfver,
Så att hjorden skyndsamt springer,
Far fram med största snabbhet.
Färdas långsmed gyllne tåget,
Springer uppå silfver-vägen.
Men om hjorden skulle rymma,
Villebrådet gå åt sidan,
Så förbättra du ditt gärde.
Skådar hjorden öfver gärdet,
Så gör högre då ditt gärde;
Skådar hjorden under gärdet,
Må du göra gärdet lägre;
Om ej hjorden går åt sidan,
Då må gärdet blifva orördt.
Liten son af Hiisi-Guden,
Som den goda hästen rider!
Sadla nu din unga fåle,
Laga ridhästen i ordning;
Tag så dina gyllne sporrar
Ifrån silfver-åsens ända,
Från det nätta gyllne skrinet,
Från den blanka koppar-asken.
Kittla med dem fålens länder,
Jaga dem i hästens sidor.
Låt så fålen skyndsamt springa,
Ila fram med största snabbhet
I sitt rede utaf koppar,
Uti sina gyllne kedjor.
Om ett gärde då dig möter,
Sönderrif det närmsta stycket
Gärdsgårdsbanden fem emellan,
Mellan störar sju i gärdet,
Ifrån åtta stubbars ändar.
Tag ett fem famns spö i handen,
Grip en björk om trenne famnar,
Hvarmed du ditt vildbråd piskar,
Drifver dina hjordar undan.
Finns ej nära djur tillfyllest,
Hemta då från längre afstånd,
Ända bak' Tanika-borgen,
Ifrån Hiisi-borgens fästen,
Åt den hjelte, som här jagar,
Mannen, hvilken vackert beder.