Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Se, der gömde sig då jernet,
Gömde sig och fann en tillflykt;
Vid det långa molnets ända,
I den släta ekens krona,
Uti unga jungfru barmen
Hos en än ej fullväxt flicka.
Fyra mör i molnet funnos,
Trenne jungfrur, sköna brudar,
Jungfrur tre med bröst, som svällde,
Och med spenar, hvilka värkte.
Mjölken gjöto de på marken,
Tömde ut de fyllda brösten;
Svart kom mjölken från den ena,
Hvit den flöt ifrån den andra,
Röd den tredjes var som elden.
Af den svarta jungfru-mjölken
Alstrades det mjuka jernet,
Af den hvita jungfru-mjölken
Har man fött det spröda jernet,
Och utaf eldröda mjölken
Har man åter stålet bildat.
Derpå jernet sig fördolde,
Dolde sig ett år och tvenne
Uti sanka mossans källa,
I en åder uti gungflyn,
Uppå kärrets längsta sträckning,
På det vilda fjällets hjessa,
Hvarest svanor äggen lägga,
Gässen kläcka sina ungar.
Vargen spräng längsefter kärret,
Björnen ilade på heden,
Vargen lyftar mull från kärret,
Björnen sparkar jern ur heden.
Guden råkar gå på vägen,
Märker då det svarta gruset,
Der som vargen lyftat foten,
Björnen sina hälar fästat,
Yttrar så ett ord och säger:
'Ve dig jern, beklagansvärda,
Hvad du är i uselt läge,
I en låg och ömklig boning,
Under vargens ben på mossan,
Städse under björnens fotspår!'
Men allt efter denna dagen
Vaskas jernet upp från mossan,
Ifrån jordens smuts befrias,
Ryckes upp ifrån det blöta."
Gubben ryter ofvan ugnen,
Yttrande med dessa orden:
"Deraf alltså föddes jernet,
Deraf alstrades då stålet."
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Deraf än ej jernet föddes,
Nej deraf alldeles icke;
Ej det arma jernet födes
Utan vilda eldens tillhjelp,
Icke heller blir det härdadt,
Utan att i vattnet vätas.