— Sakta i backarna, herr newspaperman. Ett spår! Nej, minsann, så gott om dem är det inte. Men jag har talat med en man, en klok man, med god uppfattning, som sett fröken Villanueva lämna tullhuset och hört henne yttra några ord på spanska till den herre, som hon höll under armen.
— Vad säger ni? Höll hon honom under armen?
— Låt mig först beskriva herrn få vi se om signalementet stämmer: en lång, mörkhyad prisse med blåsvarta mustascher, stora tjusiga ögon och en profil, skön som på ett tvålporträtt. När han orerade, kastade han ned huvudet, så här, som en häst.
— Det är han.
— Och hon: röda läppar, vita tänder, ung och fräsch, svinaktigt söt. När hon talar skorrar hon på r och det låter näpet som sju tusan.
— Det är Adorée. Människa, fort! Säg mig, vart gick de? Ni har skurken fast? Håll mig inte på sträckbänken längre! Tom!! Tom!!!
— Utanför tullhuset stod en bil, en chokladbrun bil med svarta ränder. Herrn öppnade dörren och bad damen stiga in. Hon tvekade, såg sig oupphörligt om och tycktes med ens alldeles ha tappat kontenansen. Då yttrade han några ord, som kom henne att ge vika, damen steg in, herrn efter, dörren smällde i lås, bilen susade bort. Är ni med, sir?
— Vidare, vidare!
— Det är lätt att säga, sir. Från det ögonblicket är den chokladbruna bilen som uppslukad av jorden. Jag har mina bekanta litet här och var i stan, men ingen har sett en chokladbrun bil med svarta ränder. De flesta äro röda eller svarta, som ni kanske sett, sir, så nog borde en vaken karl lägga märke till en chokladbrun. Om man inte kunde misstänka att er don Ramon hade bråttom, skulle jag våga tio mot ett på att han målat om sin kärra någonstans i förbifarten.