— Ni menar?
— För det första att polisen inte är sådan den borde vara här, för det andra att Kapkoloniens skojare ha en självhjälpsorganisation, som fungerar med en från deras synpunkt idealisk precision, och för det tredje att förbrytarvärldens grand old man har en betrodd ställning i detektiva avdelningens kontrollkontor.
— Man får således söka hjälp på annat håll?
— Ja. Och nej. Att inte anmäla saken för polisen vore riskabelt redan av den anledningen, att vi då bleve misstänkta för att vilja sköta affären på egen hand — och det skulle uppväcka en förklarlig jalousie de métier hos vederbörande, som till sist möjligen kunna vara oss till nytta. Allt beror på vilken ställning don Ramon intar till...
— Förbrytarvärldens grand old man?
— Just precis. Vad vårt eget arbete beträffar, hörde ni kanske, att jag nyss skickade bud på en herre vid namn Tom Feathertom?
— Det undgick mig inte.
— Well, det är just er man, mr Grenander. Bliv inte rädd för hans ungdom utan gör honom i stället till chef för er expedition. Pojken anser sig stå i en underlig sorts tacksamhetsskuld till mig för ett handtag han fick, när han råkat i knipa en gång — och han avskyr myndigheterna, som de sista åren envisats att vilja ha honom inom lås och bom...
— En originell rekommendation.
— Man skulle också kunna säga, att han känner de misstänkta kvarteren som sin egen ficka och reagerar vid dolda brott som slagrutan för den underjordiska källådern. Men se där ha vi honom. Kom in, Tom!