— Du förstår. Här har varit en del krångel sista tiden, regeringen vet faktiskt varken ut eller in. Rapporterna äro otillförlitliga — isynnerhet de ekonomiska rapporterna — de officiella lögnerna dugga tätt och friskt som ett majregn. Opinionen har ingenting att ta på — annat än den intuitiva förvissningen att allting är på tok där nere. Vi behöver någonting ordentligt att välta högern över ända med nästa session.
— Begriper.
— Din sakkunnighet på området är av ingen betvivlad eller bestridd, du övertygar dig om förhållandena på ort och ställe, samlar din portfölj så full som möjligt av för ministeriet komprometterande dokument, får en härlig sjöresa hem just på höstsidan, och i din nekrolog kommer det att stå med corpus kursiv: han störtade kolonialministern och räddade fäderneslandet! Nåå?
— Jag reser. Naturligtvis. Inte för nekrologens, men för sakens skull.
Ilmer lade bort cigarren och gnuggade händerna.
— Utmärkt. Lorenzo, som är en förträfflig ångare, går från Bordeaux den tolfte. I dag ha vi den fjärde — hela åtta dagar till förberedelser. Det räcker. Ett kreditiv på sex tusen står till ditt förfogande.
Nu var det min tur att säga: det räcker. Jag förklarade saken avgjord, bekräftade uppgörelsen med ett handslag och krånglade mig nedför vindeltrappan igen. Inkommen i mitt rum, fann jag en lapp på skrivbordet. Där stod: Du skall ringa till Bingen 27. — Syster Carolines telefonnummer! Först då slog den tanken mig: Adorée! Hade jag rätt att lämna henne, om inte vind för våg, så utan personlig tillsyn en så pass lång tid som sju, kanske åtta månader? Kunde jag stå till svars, om något skulle hända tösen, med hennes impulsiva, oberäkneliga temperament?
Med förhållandet mellan Adorée och hennes nya tant Caroline gick det som jag i hemlighet fruktat — korteligen, det gick inte alls. Adorée uppsade syster Caroline tro och lydnad redan andra dagen, och jag måste fara ut till Bingen och hämta fröken ofördröjligen för att avvärja handgripligheter. Till all lycka kunde den hygglige doktor Heil omedelbart bereda Adorée en plats på det under hans inspektorat stående, högt ansedda Berchska pensionatet — hade inte så varit förhållandet vet jag sannerligen inte, vad jag skulle tagit mig till. Fröken Berch lär vara en alldeles utomordentlig människa med en på samma gång mjuk och fast hand — just någonting för min stackars lilla skyddsling. Jag fann också vid mitt besök på pensionatet ett par dagar efteråt allting i bästa ordning. Fröken Berch skakade visserligen småleende på sitt huvud, när jag frågade, hur det gick för Adorée, men något annat hade jag uppriktigt sagt inte väntat.